När jag hör sorgliga historier om barn från troende familjer, undrar jag – vad ska jag göra? Själv har jag tre barn. Hur ska jag göra så att de inte hamnar i fängelse för narkotikainnehav, inte förnekar Gud och inte avslutar räkenskaperna med livet.
Jag har redan en hel kollektion med dessa tragiska historier, när barnet ”var så snällt, gick i kyrkan, tog nattvarden, men nu…” – sedan kommer tårar och de anhörigas sorg. Hur ska man skydda sina barn från ondska och helvetet?
Vårt vuxna beteende
Även de ‘coolaste’ lärarna har svårhanterliga barn ibland. Hur skiljer vi oss från barnen? Vi är likadana som de, fast stora. Vi ramlar, vi gråter, vi tar illa vid oss, köper leksaker till oss själva, fast dyrare.
Hur stor procent av de vuxna uppför sig så pass förståndigt, att de i första hand värnar om det eviga livet? Hur stor procent samlar skatter i Himmelen, jobbar med sig själva, lär sig likna Gud?
Dessutom kräver vi att barnet ska vara ett snällt barn, men själva förelåg vi länge med dåligt exempel. Hur ska man korrigera allt detta?
Tre hemligheter som ligger bakom uppfostran
Efter Dopets Sakrament säger jag till föräldrarna:
«Vi vill alla att våra barn ska vara lyckliga, att de ska bli värdiga människor och få själens frälsning. Det första man måste göra är att uppfostra dem genom ord. Läs om helgonens liv för dem till natten, Nya Testamentet för barn, ge dem kyrkoböcker med vackra bilder i present och undervisa dem.
Naturligtvis kommer orden att ha en svag innebörd om det saknas ett föredöme. Därför måste ni själva leva ett kristet liv, gå i kyrkan varje söndag, bikta er och ta nattvarden, vara rättskaffens människor och inte ha skadliga ovanor. Det är den andra hemligheten.
Och den tredje, den allra viktigaste hemligheten – be till Gud varje dag för era barn. Ni kan använda egna ord. Be att Gud skyddar dem från ondska, att han gör så de blir troende, att han gör dem förnuftiga och upplysta. Detta för att ni en gång inte kommer att vara inom räckhåll när barnet visar sig vara i trångmål. Och då kommer er bön att väcka Guds nåd och rädda barnet».
Personligt möte med Gud
I prästfamiljer finns det också barn som är ateister. Man kan inte släpa in någon till Paradiset med tvång. Vari ligger hemligheten till att finna tron?
Det visar sig att det inte räcker med endast kunskaper och en personlig förebild. Ett personligt möte med Gud är också nödvändigt. Om föräldrarna ber om barnens världsliga liv och själva löser alla barnets problem – då kan det dröja innan ett sådant möte kan ske. Det är som i anekdoten om pojken som inte pratade förrän han blev 16:
– Mamma, men soppan är ju kall!
– Åh! Du har börjat prata! Varför teg du förut?
– Tja, förut var allt normalt på något sätt.
När en människa befinner sig i en svår situation, så kan hon ropa till Gud på ett sätt som hon aldrig bett förut. Och Gud räddar människan. Om människan inser att det var ett under, så kan denna chock vända upp och ned på hela hennes liv. Med detta inleds en del helgons levnadsbeskrivningar.
Då kanske man inte ska tvinga dem att gå i kyrkan?
Så har jag också tänkt. När barnet växer upp lär det sig allt på egen hand, möter Gud, blir troende och frälst. Det viktiga är att be för barnet och själv sträva av hela ens själ efter att komma närmare Gud.
Men kloka människor har förklarat för mig. Även om barnet slutar tro på Gud, går på en hal väg och når fram till «den förlorade sonens» tillstånd, kommer det redan då att ha kunskap om Gud. Barnet kommer redan att veta hur man ska agera och hur man ska be.
Bina och gammelmormor
Ibland är det nödvändigt att falla för att se klarare och förstå att du varit blind. Eld smälter metaller, men prövningar leder inte sällan till Gud.
En gång bestämde sig två små flickor för att ta och titta efter hur bina i en bikupa lever. Gammelmormor, som var 80 år, satt bara vid fönstret och tittade. Flickornas mor skulle ha börjat skrika och bestraffat dem. Men gammelmormor hade sett livet och förstod att inga som helst ord kan lära en sådant som själva livet kan.
Fjärde hemligheten
Hur man ska göra, det vet jag inte! Men barnet måste känna er kärlek. Vi kan ge det utbildning, kläder, mycket pengar, men det blir inte barnet lyckligt av. Tvärtom kan en motbjudande känsla uppstå när «man har allt, men ingen lycka». Krama barnet oftare, säg att ni älskar det, slit er från era göromål för en minut och se det i ögonen, beundra framgångarna hos barnet.
Slutsats
Vi kan inte alltid vara tillsammans med barnen, men det kan Gud vara. Vi är oerfarna. Själva beter vi oss ofta som barn. Men onda andar är erfarna. De har frestat människor i tusentals år. Krafterna är ojämna. Men om vi visar barnet hur mycket vi älskar det och beväpnar oss med bönen, om vi med alla våra krafter lever ett kristet liv, så kommer Gud att täcka våra svagheter generöst och hjälpa oss att uppfostra barnen. Men glöm aldrig att människan har en fri vilja och att det alltid finns ett val.
Präst Vladimir Panarin
(Ryska Ortodoxa Kyrkan)