Att ge allmosa eller inte ge?

Hur lever man som kristen? Det är väldigt enkelt. Du åker hem från jobbet på kvällen och du är hungrig, trött och arg. Du vet att middagen väntar på dig hemma. Du kommer hem och ska slappna av, lugna dig, äta, sätta på TV:n och titta på din favorit TV-serie fram till midnatt. Det värmer dig i själen.

Du har inte bråttom. Plötsligt ser du i ögonvrån en man som står på vägen och liftar. Den person ser inte så trevligt ut och förmodligen är han inte särskilt nykter. Dessutom står han på fel sida av vägen.

Du har hunnit köra förbi honom och plötsligt slås du av tanken:”Det är kanske sent på kvällen, jag måste hjälpa den människa…” Så du vänder dig om, öppnar fönstret och frågar:

– Vart ska du?

– Dit, långt bort, i motsatt riktning.

Du kör honom och frågar:”Kan jag hjälpa dig med något annat?”

Detta är en kristen handling. Det är vad en kristen gör. Men vi förstår att vi inte alltid agerar på detta sätt. När det ändå är på vägen dit och man är på gott humör, då kan vi tänka oss att tjäna en annan person.

Men Herren, när Han fick en fråga om vem som är vår medmänniska, berättade Han exakt denna historia. Bokstavligen ord för ord. Han berättade om hur den barmhärtige samariten hittade en smutsig och sjuk främling på vägen, som var misshandlad och det var oklart om han var nykter eller ej. Men han såg extremt slitet ut. Den barmhärtige samariten tjänade honom och gav honom pengar för att bli omhändertagen. Detta är en kristen handling. Herren säger:”Gå och gör även du på liknande sätt.”

Det är uppenbart att detta inte är lätt. Men kristendomen är inte lätt. Kristendomen är alltid emot strömmen. Den är mot det vanliga sociala sättet att leva. Den är alltid annorlunda. Att lära oss att agera så är vår uppgift, för detta är Kristi kärlek. Och för att lära sig det behövs en mycket viktig egenskap.

Väldigt ofta kommer människor med en fråga om man ska ge allmosa till någon eller inte? Det är en mycket allvarlig fråga som vi tvingas lösa hela tiden. Våra själar är programmerade för att vara barmhärtiga, för det är Guds sak att ta hand om de fattiga. Problemet är att vi har skadat den här mekanismen, vi känner inte till den längre.

Vi känner oss osäkra hela tiden: att ge eller inte ge. Vi tänker så här: “Men han har ett berusat ansikte, han luktar illa, han kommer att supa upp pengarna som han har fått”. Det ligger i vår sluga rationella natur.

Vad är vårt listiga samvete? En person vet vad han ska göra. Men det listiga samvetet börjar tala om för honom att detta är omöjligt, imorgon kommer en annan person att göra det istället för dig, varför ska du göra det? Väldigt ofta följer en person sitt listiga samvete och går förbi Kristus, som vänder sig till honom.

Det finns faktiskt inget svar på denna fråga om att ge allmosa eller inte ge. Eftersom det är ditt personliga ansvar. Ditt personliga ansvar gentemot Gud, som skapade dessa omständigheter. Du ställs inför den situation och därför är det upp till dig att bestämma: att ge eller inte ge.

Det enklaste sättet är att följa instruktioner. Till exempel, att alltid ge 10 (kronor). Eller till exempel att aldrig ge. Dessa är också acceptabla alternativ. För när en person handlar enligt lagen, syndar han inte, men han vinner ingenting heller. Genom att uppfylla lagen får man inte en krona. Det här är vad han måste göra enligt lagen.

Och en kristen måste alltid vara inställd på att skaffa sig någonting högre och större – den Helige Andens nåd. Det är alltid lätt att leva enligt instruktioner. Mycket ofta lever människor enligt instruktioner, eftersom det befriar dem från ansvar.

Och när du träffar en tiggare på vägen är det ditt ansvar, inga instruktioner behövs här. Stanna och tänk, lyssna på ditt samvete, kom ihåg Evangeliet, prata med den person, titta i hans ögon och fråga: ”Varför behöver du pengar, kan jag hjälpa dig med något annat? Kanske har du ingenstans att bo?” Genom att fördjupa dig i andras situation blir du en människa, du blir en kristen.

Sådana övningar behöver vi ständigt göra. För bara på detta sätt kan en person lära sig att leva i en personlig relation med Gud.

Ärkepräst Jevgenij Popitjenko (Ryska Ortodoxa Kyrkan)