Inledning: Jag hälsar er alla välkomna! Präst Aleksej Taah, redaktör för gruppen ”Ortodoxa skämtar!” är med er återigen. Som många vet, utför jag kyrkoarbete på internet, vid sidan av min tjänstgöring: jag tar emot namn för åminnelse, delar med mig nyheter i församlingen och svarar på människors frågor, om sådana dyker upp.
Många, väldigt många gånger, har jag varit tvungen att lyssna och förklara, och till och med tvista med dem, som inte gillade denna formulering.
Ateisterna säger att ordet tjänare/slav är något av en förödmjukelse, och i själva verket är det husbondens ensak. Men de anse sig vara fria och därför vill de inte ens tänka på att bli troende (det lär ha varit den enda anledningen, aha).
Och hedningarna kallar sig stolt för ”gudarnas ättlingar” och anser också att namnet ‘tjänare/slav’ är förödmjukande.
Om ni känner till vilka fler intressanta formuleringar det finns – skriv i kommentarerna.
För de ortodoxa verkar inte detta ord överhuvud taget som något skällsord för öronen. Varför? Är det verkligen så att alla är så ödmjuka? Nej, det har en annan förklaring. I tolkningen av detta ord.
Verkligen. Vid sönderfallet av Romarriket och medeltidens Europa, och senare även i Amerika (vad beträffar de afrikanska fångarna), behandlade man slavarna som saker. Man ansåg inte att de var människor, hånade dem, slog dem… Med andra ord, gentemot dessa slavar uppvisade man sin giriga, elaka, hårdföra och vällustiga natur i hela dess gestalt, då de gjorde allt med dem, som de inte fick göra med dem som var deras jämlikar. Det vill säga förolämpade, klådde upp, våldtog osv.
För övrigt, om man tänker till, ur samvetets perspektiv, inför Gud, är det mer pinsamt och hemskt att vara just ett sådant grymt, vällustigt, moraliskt monster än hans tjänare.
Säg mig, ni ateister och hedningar, är det detta som är ert ideal av en fri människa? Är ni likadana? När ni ställer oss i samma led som dessa slavar, så måste ni ju automatiskt ställa er själva i samma led som de där «fria».
Icke desto mindre, varför skäms vi inte för att med högaktning kalla oss för Guds tjänare?
I det tidiga Romerska Imperiet, och följaktligen i Palestina, som för 2000 år sedan var en del av detta imperium (och detta var just tiden för de evangeliska händelserna), hade man ett helt annat förhållande till slavarna.
Vi börjar med det faktum att vi alla tror på Gud.
Följaktligen tror vi på att Han har skapat denna värld för oss, att han har skänkt oss hälsa, fri vilja (förresten) och är mån om oss. Han beslutar när en människa ska födas och när hon har blivit mogen för döden. Han är helt och hållet herre över vårt liv. Men samtidigt kallar vi Honom, utan att tveka, för Fader:
”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn…” (Matteus 6:9).
För den som inte vet, står tilltalsordet «Отче» (=Fader) på kyrkoslaviska i vokativ. I de latinska, slaviska och kyrkoslaviska språken finns ett sjunde kasus, vocativus, dvs anropande.
Även idag känner vi till ord som är böjda i detta kasus: Herre!, du äldre!, osv.
Och sålunda är Gud både Fader och Husbonde för oss. Vi underkastar oss Honom med ett barns kärlek, som vårt livs husbonde.
Nu om relationerna mellan slaven och husbonden under den evangeliska tiden.
För slaven var ägaren en vän och en chef. Slavarna var de allra närmaste, de var rådgivare, hade hand om ekonomin och uppfostrade sin chefs barn. Och samtidigt fick de tak över huvudet, rättsligt skydd och annat skydd, mat, kläder och lön.
Inte så sällan sålde sig människorna på den tiden frivilligt till slaveri, och fick därigenom lön, tak över huvudet och så vidare. Ibland var slaveriet tillfälligt: människan tillät sig själv att bli «uthyrd» för en dag, för ett deltidsjobb, eller för några månader eller år. Till exempel för att betala av en skuld. Ur en modern människas synvinkel fick de helt enkelt jobb.
Har ni chefer? 😉
Om, låt oss säga, en lokal borgmästares slav på den tiden gick på marknaden, så var vilken fri köpman som helst redo att kyssa hans fötter och på alla sätt och vis göra honom en tjänst, bara för att så småningom få ett gott omdöme. Ja, ja, mina kära vänner. En slav.
Eftersom en slav är sin husbondes första företrädare.
Och eftersom kristendomen formades i Palestina för 2000 år sedan, så tillämpar vi DEN tidens och platsens formulering och förståelse.
Johannes 8:34: ”Var och en som gör synd, han är syndens träl.”
Vi är Guds tjänare och inte syndens. Dvs Hans arbetare och representanter. Det är en ära.
Och några exempel ur Bibeln:
5 Moseboken 34:5: ”Och Herrens tjänare Mose dog där…”
Josua 24:29: ” En tid härefter dog HERRENS tjänare Josua, Nuns son…”
Psaltaren 116:16: ”Ack HERRE, jag är ju din tjänare, jag är din tjänare, din tjänarinnas son…” (förresten, psalmsångaren David var för övrigt kung).
Paulus första brev till Korinterna 7:22: ”Ty den träl som har blivit kallad till att vara i Herren, han är en Herrens frigivne; sammalunda är ock den frie, som har blivit kallad, en Kristi livegne.”
Paulus brev till Titus 1:1: ”…Guds tjänare och Jesu Kristi apostel…”
Tack för att ni läste hela artikeln!
Präst Aleksej Taah (Ryska Ortodoxa Kyrkan)