I forna tider lovade Herren: ”Ty dem som ära Mig vill Jag ock ära” (Första Samuelsboken 2.30).
Den helige Nikolaus Undergöraren förhärligade Herren med ord och gärningar och med hela sitt liv, och Herren gjorde så, att alla sedan många århundraden tillbaka känner till honom i Öst och Väst. Även om minnet av honom bland människor utanför kyrkan har blandats med olika fiktiva inslag, så kan vem som helst som vill veta – utan ansträngning ta reda på, att Santa Claus är en förvrängd transkription av den helige Nikolaus namn, denne forne rättfärdige kristne. Traditionen, att hemligen till jul ge klappar till sina närmaste, efterliknar hans barmhärtiga handling, då han i hemligen hjälpte familjer som hamnat i nöd.
Den helige Nikolaus var en Kristi bekännare, – av hedningarna fick han lida för sin Kristi tro, – han utförde många mirakel, till och med uppväckte en man från de döda. Oaktat detta förhärligade Gud honom mest av allt genom den handling, som inte krävde gåvan att utföra mirakel eller något övernaturligt – det var handlingen, som den helige Nikolaus utförde när han fortfarande var lekman, genom att uppfylla Kristi ord: ”när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta vad den högra gör” (Matteus 6:3). Jag tror, att Gud har ordnat det på det viset, så att ingen av oss kan säga, att vi inte kan göra på samma sätt. Vi kan göra detta – men gör det inte.
Men just goda gärningar råder det brist på i vår tid. Goda gärningar i all enkelhet, hjälp till vår nästa. Osjälviska gärningar. Inte bara till dem vi älskar, utan också till dem, vilka verkligen är i behov av dem. Inte endast när vi känner för det, utan även när vi inte gör det – genom att tvinga oss själva för Kristi skull. Inte med avsikt att få något i stället, även om det så bara är en människas erkänsla. Om vi tydligt hjälper en behövande och han tackar oss, så hjälper vi enbart hans kropp, men om vi hemligen hjälper en behövande, och genom detta får honom att tacka Gud, då hjälper vi inte enbart hans kropp, utan ävenså hans själ.
Men mest av allt är vi själva i behov av att göra goda gärningar. Det händer, att en människa studerar teologi eller läser andliga böcker eller ber innerligt, men i hans själ händer ingenting, då han oaktat allt detta inga gör några goda gärningar. Han besvärar inte sig själv med frågan: ”Hur kan jag uppfylla Kristi bud om kärleken till min nästa? Är det kanske någon som är i behov av min hjälp? Vad kan jag göra för att hjälpa denna människa?” Goda gärningar i Kristi namn väcker vår själ till liv och ingjuter kärlek i oss.
Den helige Nikolaus tyckte så mycket om goda gärningar, att han med Guds kraft efter sin död har hjälpt ett mycket större antal människor än under sin livstid. Han fortsätter att hjälpa, och vi känner genom detta hans kärlek till oss, och vårt hjärta svarar med vår kärlek till honom. Frälsarens ord är uppfyllda i att Hans lärjungar känns igen genom ömsesidig kärlek (Johannes 13: 34-35). Låt oss tacka Gud för att Han har gett oss den helige Nikolaus, och, när vi tänker på honom – ta efter genom att göra goda gärningar.
Prästen Georgij Maksimov (Ryska Ortodoxa Kyrkan)