I varje människas inre finns det minnen som hon inte vill avslöja för vem som helst utan bara för sina vänner. Det finns också saker som hon inte avslöjar ens för sina vänner utan bara för sig själv, och även det i största hemlighet. Men så finns det slutligen också sådant som människan är rädd att avslöja till och med för sig själv, och sådant samlas det ganska mycket av hos varje anständig människa.
Och ingen, ingen i hela världen bör få veta vad som försiggår mellan man och hustru, om de verkligen älskar varann. Och vad det än är för sorts kontrovers dem emellan så får de inte inkalla ens sina egna köttsliga mödrar som domare och de måste låta bli att förtala varandra. De måste vara sina egna domare. Kärleken är en Guds hemlighet och måste skyddas från alla främmande ögon, vad som än händer. Kärleken blir renare då, vackrare. Man och hustru respekterar varandra mer och på respekt är mycket grundat. Och om kärleken en gång funnits mellan dem, om de gifte sig av kärlek, varför skulle då kärleken upphöra? Är det verkligen omöjligt att hålla den vid liv? Nej, det är nog mycket sällan som det inte går att hålla den levande.
Människan helst bara räknar sina olyckor och inte ser sin lycka. Men om hon räknade efter ordentligt skulle hon inse att alla fått sin beskärda lyckodel.
Fjodor Dostojevskij