Den helige rättfärdige Johannes av Kronstadt (Ryska Ortodoxa Kyrkan)
”Mitt liv i Kristus” – ett urval andliga råd
Frukta vreden som fruktade du elden. Vreden kommer ibland till hjärtat i form av nitälskan för Guds ära eller för nästans väl. Tro inte på denna nitälskan. Den är lögn och en oförståndig nitälskan. Nitälska så att ingen vrede finns i dig. Det finns intet som så förhärligar Gud som kärleken som tål allt. Och av intet blir Han så vanärad och kränkt som av vreden, även om den täcker sig med yttre behag.
+ + +
Den som är smittad av högmod är böjd att visa förakt för allt, till och med för det heliga och det gudomliga. Högmodet förintar eller vanhelgar varje god tanke, varje gott ord, varje Guds skapelse. Den är Satans dödande andedräkt.
+ + +
Vår egenkärlek och vårt högmod röjer sig i synnerhet genom otålighet och irritation, när vi inte tål minsta obehag som åsamkas oss av andra, medvetet eller ens omedvetet, eller hinder som rättmätigt eller orättmätigt reser sig upp emot oss av människor eller föremål som omger oss. Vår egenkärlek och vår stolthet skulle vilja ha allting på sitt sätt, skulle vilja vara omgivna av ärebetygelser och detta tillfälliga livs bekvämlighet, skulle vilja att alla människor och – o, hur långt sträcker sig icke vårt högmod – till och med hela naturen borde lyda vår minsta vink omedelbart och utan invändning. Den som är otålig och irriterad har inte lärt känna sig själv och mänskligheten och är icke värdig att kallas för kristen.
+ + +
I en kristens liv kan det finnas timmar utan glädje, av sorg och sjukdom, under vilka det tycks som om Gud helt hade förkastat och lämnat människan, ty i själen finns inte kvar den minsta känsla av Guds närvaro. Detta är de timmar när en kristens tro, hopp, kärlek och tålamod prövas. Snart kommer han åter att få svalka sig i Guds anletes åsyn, snart kommer Herren att åter glädja honom, på det att han icke må falla under frestelsen.
+ + +
Vi bör aldrig glömma att vi är fallna varelser, orena, skuldfyllda inför sanningens Gud, rörda av förruttnelsen, och att vi alltid djupt bör ödmjuka oss inför Honom och inför varandra. Därför bör den bildade ungdomen framför allt veta och minnas att den härstammar från en syndig rot och att den själv är underkastad alla slags synder, och den må lägga denna kunskap till grund för all annan kunskap. Och i det den vet mycket bör den icke falla i högmod, utan i stället mest av allt bekymra sig om att rena köttet och anden.
+ + +
Alla bör veta och tro att det finns en andlig dödsbringande orm som kallas för djävul och Satan, dömd av Skaparen till eviga kval, vilken kan dra med sig människor som är otroende, laglösa och utan ånger – till evigt lidande. Alla bör också känna och tro att Gud till världen har sänt en Frälsare, för att frälsa människorna från denna orms dödsbringande gadd – det vill säga synden och den eviga döden – och att denne Frälsare åt alla ger sitt räddande läkemedel mot ormens bett: tro, bön, ånger och Sin lekamens och Sitt blods heliga Mysterium.
+ + +
Du djävul, min fiende, som ständigt översvämmar min själ med synd, lömsk, smickrande och ondskefull, du som ständigt bringar död över mig, som fördunklar mig och tar mina krafter ifrån mig, som täcker mitt anlete med skam och vanära, när kommer jag att helt bli befriad från dig genom min Herres Jesu Kristi nåd, välgärningar och människokärlek?
+ + +
Eftersom fienden känner till Guds nåd och bönens kraft, försöker han ständigt att vända oss bort ifrån bönen, eller också försöker han att under bönen förströ vårt förstånd och fylla oss med olika lidelser eller världsliga lustar, brådska, förvirring eller dylikt.
+ + +
Den okroppslige fienden kommer in i oss genom alla våra olika sinnen: synen, hörseln, munnen, smaken, buken, känseln och genom alla våra olika själskrafter: förståndet, minnet, inbillningen och hjärtat; med alla önskningar och lustar och alla lidelser: egenkärlek, frosseri, vällust, partiskhet, ondska, avund, otukt, otålighet, knot och olydnad.
+ + +
Fienden sårar ofta med sin ondska våra själar och bränner oss. Detta sår sprider sig som en eld i hjärtat om man inte stävjar denna genom trons uppriktiga bön. Även Gud tillfogar med sin kärlek våra själar sår, men dessa är lätta och glädjefyllda, de bränner inte, utan värmer och ger liv.
+ + +
För att tvinga en människa att synda omger fienden själen med helvetets mörker, hjärtat drar han till sig med förförelse och sötma, han våldför sig på viljan och tar den människa som inte kämpar emot till fånga – en fångenskap från vilken Herren allena kan frälsa.
+ + +
Det är utom tvivel att djävulen bor i många människors hjärtan med en själens slöhet, kraftlöshet och lättja för allt gott och nyttigt verk, i synnerhet för handlingar som har med tro och fromhet att göra, vilka fordrar hjärtats uppmärksamhet och nykterhet och över huvud taget andlig ansträngning. Sålunda slår han hjärtat med tröghet och förståndet med slöhet under bönen. Han slår hjärtat med köld och overksam het när man bör göra en god gärning. Man bör ständigt vara uppmärksam mot sitt hjärta och ur det förjaga lättjans och den förstenade okänslighetens mörker och vaka så att det ständigt brinner av tro och kärlek till Gud och nästan och är redo till alla ansträngningar och självuppoffringar som behövs för Guds ära och nästans frälsning.
Källförteckningen
”Livet i Kristus” Ett urval andliga råd ur fader Johannes dagbok ”Mitt liv i Kristus”·
Översättning – Gabriella Oxenstierna; Inledning – Matias Norström
Åsak, Sahlin & Dahlström AB, 1989.