Den helige rättfärdige Johannes av Kronstadt (Ryska Ortodoxa Kyrkan)
”Mitt liv i Kristus” – ett urval andliga råd
O, heliga tro! Med vilka ord och vilka sånger skall jag prisa dig för dina otaliga välgärningar mot min själ och kropp, som du har gett mig, för all kraft som du gett och ger mig, för fridens nåd och orons bortdrivande, för nåden att vara fri och befriad från bittert trångmål, för nåden av andligt ljus och bortjagande av lidelsernas mörker, för nåden att få vara frimodig och befrielsen från klenmod och fruktan, för nåden av andlig skönhet och andlig storhet och befrielsen från syndens slaveri och själens förnedring, för det heligas nåd och befrielsen från syndig orenhet, befrielsen från ondska, avund, egenvilja och envishet, vinningslystnad, otukt och all andlig förförelse? Ärad vare Du, Gud, min Välgörare, i evigheters evighet! Låt Dig, Herre, bliva känd i tron på Dig bland alla Dina människor och alla jordens folk, på det att alla må med eniga läppar och enigt hjärta prisa Dig från solens uppgång till dess nedgång. Må detta ske!
+ + +
Tro på, att Herren utgjuter Sina välsignelser omedelbart efter din bön – under alla böner, alla förbönsgudstjänster, och i synnerhet under Kyrkans gudstjänst och allramest under Liturgin. Han gör det på alla dem som ber uppriktigt och benådar dem med Sin Gudomliga, Konungsliga nåd.
+ + +
Var fast i tron och hoppas på att från Herren få allt gott till nästans uppbyggelse och allt som är till frälsning. Tvivla inte ett ögonblick på att få det du ber om. Allt är möjligt för Herren och allt är möjligt för den som tror, och vår förtröstan skall inte komma på skam. Det enda som låter oss komma på skam är vårt hjärtas otro och brist på hopp.
+ + +
När vi har Kristus i hjärtat brukar vi vara nöjda med allt: obekvämlighet är för oss som den bästa bekvämlighet, beskt är såsom sött, hunger är såsom mättnad och sorg såsom glädje. Men när Kristus icke finns i hjärtat är människan missnöjd med allt och finner inte lycka i någonting: varken i hälsa eller i bekvämlighet, i ämbeten eller ärebetygelser eller nöjen – icke i någonting. O, så nödvändig för människan Kristus är – vår Livgivare och våra själars Frälsare! Hur nödvändigt är det icke att för Kristi skull – för att Han skall taga Sin boning i oss – lida hunger och törst, sova mindre och klä sig enklare, och att tåla allt, med en lugn, tålig och saktmodig ande.
+ + +
Otron avslöjar sig själv och visar att den är lögnaktig och inte har något gemensamt med sanningen. Ett otroende hjärta är oroligt, grumligt, svagt och utan fast grund. Tron däremot är lugn, salig, upphöjd och fast.
+ + +
Högmod i tron visar sig genom att den högmodige djärves att vara domare över tron och över Kyrkan och säger: Detta tror jag inte på och detta erkänner jag icke; detta anser jag vara överflödigt, detta är onödigt, och detta är konstigt eller löjligt. Ytterligare uppenbaras högmod i tron i åsikten att man vet allt. Det här behöver icke läsas, säger han, det känner jag till. Det är icke nödvändigt att läsa dessa predikningar, i dem finns det som jag redan vet. En hög grad av mänskligt högmod visar sig, när en vanlig dödlig djärves att jämföra sig med Guds helgon. Han säger: Varför skall jag ära dem och i synnerhet bedja till dem? De är också människor, och jag ber till Gud allena. Men han vet icke att Gud själv befaller oss att be de rättfärdiga att bedja för oss. “Ty endast hans ansikte skall Jag godtaga” (Job 42:8, enligt den ryska texten.)
+ + +
Vad beträffar vanliga mänskliga kunskaper är det på följande sätt: Om man har fått god kunskap i ett ämne, så kan man det ofta väl för hela livet utan att kunskapen fördunklas. Så är det icke i fråga om tron. Om man en gång har fått kunskap om den och känt den, så tänker man: Trons föremål kommer alltid att vara så klart, så lätt att känna och så älskat. Men nej! Det kommer tusen gånger att mörkna för dig, att fjärma sig från dig och tyckas försvinna för dig, och inför det som du förr älskade, varmed du andades och levde, kommer du att tidvis känna dig fullkomligt likgiltig. Och ibland måste man med suckan och tårar rensa vägen framför sig för att se det, gripa det och famna det med sitt hjärta. Detta kommer sig av vår synd.
+ + +
Det är svårt att med hjärtlig och klarseende tro skåda upp mot Gudaföderskan, liksom även på Herren eller helgonen. Fienden söker att på alla sätt stå upp som en fast, hög och mörk mur mellan din själ och Gud, Gudaföderskan, Änglarna och helgonen. Han, den förbannade, tillåter icke att hjärtats öga skall få skåda Herren eller Hans helgon, han förmörkar på alla sätt hjärtat, förströr tron, försätter det inre i trångmål, bränner och fördunklar. Alla hans handlingar bör ses som ett töcken, en lögn, och genom denna töckenvägg bör man tränga sig fram till Gud. Så snart du har trängt dig fram, är du frälst. Din tro har frälst dig (Matt 9:22).
+ + +
När förvirring och hjärtats kraftlöshet under Gudstjänsten hindrar dig från att uttala bönens ord, så må du anse denna förvirring och kraftlöshet för ‘fiendens (demonens) töcken, du bör förkasta denna modlöshet, detta klenmod och denna rädsla, och i Herrens namn bör du tala utan brådska, lugnt och med medvetet högre röst, och du kommer att bekämpa förvirringen och kraftlösheten och kommer att få mod och kraft. För den som tror och förtröstar är allt möjligt. Man bör kämpa och segra.
Källförteckningen
”Livet i Kristus” Ett urval andliga råd ur fader Johannes dagbok ”Mitt liv i Kristus”·
Översättning – Gabriella Oxenstierna; Inledning – Matias Norström
Åsak, Sahlin & Dahlström AB, 1989.