Den helige rättfärdige Johannes av Kronstadt (Ryska Ortodoxa Kyrkan)
”Mitt liv i Kristus” – ett urval andliga råd
Det kan under bönen hända, att vårt hjärta i motstånd mot Gud blygs inför människor för bönens ord eller för Herren Gud själv, så att bönens ord sägs trögt och icke av hjärtat. Denna gudsfientliga, människoliknande och djävulska skam och rädsla bör man förtrampa, och uttala bönens ord av hela sin själ, högt, i hjärtats enkelhet, i det man inför sig föreställer Gud allena, och anser allt’ annat såsom icke existerande. “Den som blyges för mig och för Mina ord, i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas när Han kommer i Sin Faders härlighet med de heliga änglarna” (Mark 8:38).
+ + +
När vi ber tillsammans med andra människor, måste vi ibland liksom bryta oss igenom en fast mur, människornas själar som har förstenats av värdsliga lidelser, gå igenom ett egyptiskt mörker av lidelser. Detta kan ofta vara anledningen till att det kan vara svårt att bedja. Ju enklare de människor är med vilka man ber, desto lättare är det.
+ + +
Guds heliga hade “hjärtats upplysta ögon”, och med dessa ögon såg de klart vår av synden förstörda naturs nöd, de såg klart varom det var av nöden att be, vad man borde be om, vad man borde tacka för, hur man borde lova Herren, och de har åt oss efterlämnat många utsökta böner. O, så underbara dessa böner är! Ibland känner vi icke och vet icke av deras värde, under det att vi mycket väl vet vad mat och dryck, moderna kläder, en väl möblerad lägenhet, teatrar och musik, värdslig litteratur och i synnerhet romaner, detta vältaliga tomprat, är värt. Ve oss, bönens dyrbara pärlor trampar vi under fötterna. Och när all t världsligt finner stor plats i de flestas hjärtan, finner bönen – o ve – icke ens ett litet trångt hörn i dem, den får icke plats.
+ + +
Tusenfaldiga gånger har jag i mitt hjärta känt hur efter den Heliga Nattvarden, eller efter ivrig bön, den vanliga, dagliga eller den jag ber på grund av någon synd, lidelse, sorg eller trångmål, Herren, efter Härskarinnans* böner, eller Härskarinnan själv, efter Herrens nåd, gav mig liksom en ny andlig natur, ren, god, upphöjd, ljus, vis och nåderik i stället för den orena, modlösa, tröga, klenmodiga, dystra, och onda. Många gånger har jag förändrats på ett underbart, stort sätt, till min egen och ofta även andras förvåning. Ära vare Dina nådegåvor, Herre, vilka Du uppenbarar på mig syndare!
*Inom ortodoxin vanlig benämning för och tilltal till Guds Moder.
+ + +
Trots att Gud känner till våra behov, är bönen nödvändig för våra själars rening och upplysning. Det är skönt att stå i solen – det är både varmt och ljust. Så är det även i bönen inför Gud – vår andliga Sol, vilken värmer och upplyser oss.
+ + +
En ständig, varm bön leder oss till en uppriktig och fast övertygelse om vår själs odödlighet och den andliga världens salighet. Ty alla bönens glädjeämnen får människan av Guds Ande, hon får all sin kraft av Honom, genom Hans nåd, av Guds Moder, Änglarna och helgonen.
+ + +
Då såg Herren på Petrus och han gick ut och grät bitterligen (Luk 22). Och när nu Jesus ser på oss, gråter vi bitterligen över våra synder. Ja, våra tårar under bönen betyder, att Herren har sett på oss med Sin allupplivande blick, vilken ser våra hjärtan och njurar. Ibland ser man ingen utväg ur sina synder och de plågar en; ibland känner hjärtat sig fruktansvärt beklämt av dem. Men då skådar Jesus på oss, och floder av tårar börjar strömma, och genom dessa tårar blir allt det onda i själen till intet.
+ + +
Jag älskar att be i Guds tempel, i synnerhet i det heliga altarrummet, vid altaret eller offerbordet, ty jag förändras underbart i templet genom Guds nåd. I ångerns och andaktens bön faller alla lidelsernas taggar och bojor från min själ och jag känner mig lätt. All lidelsernas tjusning försvinner. Jag liksom dör för världen, och världen med allt dess goda dör för mig. Jag lever upp i Gud och för Gud och är helt i Honom. Jag uppfylls helt av Honom och är en ande med Honom. Jag blir som ett barn, som får tröst i sin moders knä. Då är mitt hjärta fyllt av himmelsk, ljuvlig frid. Själen blir genomlyst av ett himmelskt ljus. Jag ser allt ljust, ser rätt på allting och känner vänskap och kärlek till allting. O, hur salig själen är tillsammans med Gud! Kyrkan är sannerligen ett jordiskt paradis.
+ + +
Om du ber Herren om att upplysa ditt förstånd och värma ditt hjärta, och det verkar som om Han inte hörde dig och du förblir i mörker och kyla, då må du icke gripas av klenmod, du bör icke bli nedslagen, icke vredgas och icke knota på Herrens bristande uppmärksamhet mot dig. Herren prövar ditt tålamod, din tro, din förtröstan och tillgivenhet mot Honom, Allhärskaren. Glöm inte, att Han lätt kan upplysa dig, på ett enda ögonblick.
+ + +
Så länge vi står i ivrig bön, så länge är det lugnt, varmt, lätt och ljust i själen. Det beror på att vi då är med Gud och i Gud. Men så snart vi släpper bönen, börjar alla slags frestelser och all slags förvirring. O, saliga bönetid!
+ + +
Vari består Guds och hans helgons stora kärlek till oss ovärdiga varelser? Bland annat däri, att Gud och Hans helgon i sin nåd snabbt ger oss det andliga goda, och ibland även det materiella goda (om vi har behov därav) som vi ber om. Be därför alltid med övertygelsen att du kommer att få det du ber om.
Källförteckningen
”Livet i Kristus” Ett urval andliga råd ur fader Johannes dagbok ”Mitt liv i Kristus”·
Översättning – Gabriella Oxenstierna; Inledning – Matias Norström
Åsak, Sahlin & Dahlström AB, 1989.