I dagens evangeliehälsning hörde vi de kraftfulla orden från Herren: “Ty många äro kallade, men få utvalda” (Matteus: 22:14). I den liknelse som föregår dessa ord visar Kristus varför det finns få utvalda. Inte för att Herren har utvalt några få, utan för att många av dem som Herren kallade, genom sitt eget val visade sig vara ovärdiga.
I liknelsen berättas det hur en kung bjöd in människor till en festmåltid, men de började avböja med olika ursäkter kopplade till jordiska angelägenheter: någon hade köpt oxar, någon behövde inspektera sin åker, någon hade just gift sig och ville ägna uppmärksamhet åt sin fru. Och det sägs att kungen blev arg. Det är ganska förståeligt. Många skulle uppleva något liknande när du bjuder in någon men personen inte kommer, och inte på grund av något allvarligt skäl, utan för att han istället föredrog dig, din fest, din glädje, möjligheten att ligga på soffan eller ägna sig åt sina egna ärenden. Självklart väcker det sorg och en smärtsam känsla att inse att personen du ville se som deltagare i din glädje visar att han inte behöver dig.
Det är inte förvånande att kungen blev arg och sa: “… ingen av de män som voro bjudna skall smaka sin måltid” (Lukas 14:24). Kungen här är Gud, och middagen är himmelriket.
I denna liknelse uttrycks den kristna sanningen som väcker störst indignation bland dagens människor, nämligen att inte alla blir frälsta, och mer än så, bara några få blir räddade. Herren själv sa: “det är få som är utvalda”. Många blir upprörda: “Varför kan inte Gud rädda alla?” Men i denna liknelse berättar Herren varför inte alla är frälsta.
Frälsning är ett liv med Kristus. Hur kan en person som inte älskar Kristus, utan föredrar något annat eller någon annan framför Honom, bli frälst? Okunniga människor försöker skylla skulden för detta på Gud själv, som om Gud vore skyldig till att jag inte blev frälst. Men den heliga skriften motbevisar denna falska idé upprepade gånger. Aposteln Paulus skriver: “Gud låter icke gäcka sig. Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda” (Galaterbrevet 6:7). Vad vi sår i detta liv, det skördar vi i nästa. Det är inte Guds fel att människor försummade Honom. I denna liknelse är det inte kungens fel att de inbjudna bestämde sig för att göra något annat istället för att gå på kungens festmåltid.
Till och med genom själva jämförelsen visar Herren absurditeten i ett sådant val. Och nu, även om vi inte har en kung, men om någon plötsligt säger till oss: “Presidenten bjuder in dig på frukost med honom”, finns det knappast någon som skulle avböja och förhålla sig likgiltigt till det genom att säga: “Jag har hushållssysslor att ta hand om, jag föredrar att göra dem istället.” Men i forna tider, när kunglig makt innebar en viss helig värdighet, var absurditeten i detta svar ännu mer uppenbar för de första åhörarna till Herrens liknelse.
Den helige Teofan Enstöringen säger att de kallade är vi alla, kristna, medan de utvalda är de som lever enligt Kristi vilja och Hans heliga bud. I sin tur påpekar den helige Johannes av Kronstadt att under samma förevändningar som människorna i denna liknelse vägrade att gå till kungens festmåltid, avstår många än idag från att gå till kyrkan och leva ett kristet liv för alla jordiska angelägenheters skull. Genom detta visar de vad deras hjärta strävar efter.
I denna liknelse förklarar Herren varför de så kallade “goda människorna” kommer att gå förlorade. Många av dem som gillar att diskutera säger: okej, vi kan förstå varför skurkar, mördare och galningar kommer att dö, men vad sägs om alla de goda människorna som bara inte tror på Kristus! Så här står det, ingen av dem som vägrade att gå till festmåltiden i liknelsen var en skurk eller en fruktansvärd syndare. De negligerade helt enkelt Guds kallelse för sina egna jordiska intressen. Inga vänliga och goda gärningar i sig själv kan rädda en person, endast Frälsaren kan rädda en människa. Men om en person stöter bort Frälsarens utsträckta hand, hur kan han då bli frälst?
Låt oss därför ta hand om oss själva för att inte låta denna kärlek till det jordiska smyga sig in i oss och ersätta kärleken till det himmelska, kärleken till Gud, så att vi inte bara blir kallade utan också utvalda.
Präst Georgij Maksimov (Ryska Ortodoxa Kyrkan)