Hur man blir Kristus lärjunge (om att tåla sorg på ett praktiskt sätt)

I dagens evangelieläsning fick vi höra om hur Herren Jesus Kristus, efter att ha kallat till sig folket, sade: ”Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.” (Markus 8:34). Genom att Han kallade till sig folket för att säga detta, visar Herren att detta är en allmän princip som berör alla, den gäller inte bara apostlarna. Detta är principen bakom vår frälsning: självförnekelse, självuppoffring, men inte av förakt eller självhat, utan av kärlek till Gud och till vår nästa. Kristendomen är de självuppoffrandes religion, vilket syns tydligt genom bara en blick på dess symbol – vår Herre Jesus Kristus korsfästelse. Som den helige Caesarius av Arles sade: självkärlek är det som förstör en människa, medan tvärtom, i självförnekelse föds den sanna människan, renad från synder. Continue reading “Hur man blir Kristus lärjunge (om att tåla sorg på ett praktiskt sätt)”

Predikan om hur vi ska söka efter Kristus som Zackeus

Kära bröder och systrar, denna berättelse är en av dem som talar om hur barmhärtig, god och tillmötesgående vår Gud är. Dessa berättelser talar om att Gud har kommit till världen för att var och en som tror på Honom ska bli frälst. De berättar om att Gud inte glömmer någon. Vad grundar vi dessa iakttagelser på? Continue reading “Predikan om hur vi ska söka efter Kristus som Zackeus”

Tacksamhet är den centrala känslan i vår relation med Gud

Förra söndagen läste vi en berättelse om när Kristus kom till en by, och mötte en grupp människor som var mycket speciella. Närmare sagt, hade de en mycket speciell åkomma-de hade spetälska. De led onekligen fysiskt, men också, som vi skulle säga, socialt. De var socialt isolerade. De fick inte komma in i några byar, de hade speciella varningsbjällror som ringde och varnade när de närmade sig. Folk drev bort dem från hemmen, från byarna och kastade sten på dem, så att smittan, Gud förbjude, inte skulle spridas. Continue reading “Tacksamhet är den centrala känslan i vår relation med Gud”