“Om vi rättfärdigar oss själva är vi hycklare; om vi rättfärdigar den andre, lär vi oss att älska”
Vi syndar faktiskt i det ögonblick när vi dömer en annan person, eftersom vi hycklar och vi vet att vi syndar på samma sätt, med samma ord och handlingar som den person vi dömer. Graden kan vara olika men själva synden är densamma. Därför dömer vi.
Helande från synden visar sig i det faktum att människan äntligen har slutat döma. Om man inte dömer drinkaren och äktenskapsbrytaren, den fria människan och den som är arg, om man inte dömer mördaren och skökan, då har man lärt sig hemligheten: man är likadan, och bryr sig bara om sin egen synd och inte om hur andra syndar. När en människa vet vem hon verkligen är, när hon ser att hon inte är bättre än en annan människa och att hon kan begå samma synder, kommer allt behov att fördöma att bara försvinna, eftersom människans hjärta har blivit helat.
Herren kallar oss till detta helande. Vi är hycklare tills vi är botade från det. Vi alla. Så länge vi dömer och avundas är vi hycklare och fariséer. Vi är fariséer, eftersom vi endast bryr oss om hur vi framstår – vi är stolta över att vi går till kyrkan, fastar, ber och låter bli att göra vissa saker. Det faktum att vi har högmod i våra hjärtan och varken älskar Gud eller vår nästa bryr vi oss inte om. Vi ser bara till det yttre. Vi har bara tagit på oss masken av en gudfruktig person, men inuti är vi fyllda av högmod och kärlekslöshet. Därför kommer den yttersta domen att vara fruktansvärd för oss.
Vad ska man göra? Vad ska en person göra när han blir varse att han är en hycklare, att han bär en mask, att han på något sätt måste bli riktig, äkta? Naturligtvis finns det ett behov av gemenskap med Gud, med sanningen, med ljuset som lyser upp allt mörker. Men vi har stängt även denna väg.
Vi vill inte vara med ljuset, vi vill inte komma till Gud och be till honom av hela vårt hjärta. Vi gömmer våra hjärtan. Vi har ingen inblick i dem. Vi tar bara en bönbok och läser de föreskrivna bönerna. Det är inte svårt att läsa och använda bönboken. Lyckligtvis är den nu publicerad med moderna ryska skrivtecken. Vi läser och läser. Vi gillar det mer och mer eftersom det ger näring åt vår fåfänga och högmod. Vi är nöjda med oss själva. Vi börjar känna oss överlägsna de andra. Efter att ha läst Psaltaren och böner i två år, föraktar vi redan alla de som läser dåligt, de som läser fel, de som läser lite – för att inte tala om de som inte läser alls.
Detta är hyckleri eftersom det är ytligt. Hjärtat är fullt av högmod. Vi kan inte få det ljus som skulle lysa upp vårt mörker, eftersom bönen har blivit formell. Den leder inte till någonting, eftersom våra hjärtan inte vidrörs och väcks till liv av den Helige Ande. Vi uttalar bara tomma ord.
Det finns ett annat medel som inte fanns från början, men som så småningom fick en viktig plats i den kyrkliga gemenskapens liv och blev det Sakrament i vilket den Helige Andes nåd verkar. Detta sakrament är botfärdighet. När vi biktar oss måste vi inför Gud och i närvaro av en präst förklara vilka våra synder är. Naturligtvis har vi lärt oss att omvandla detta till en hycklande handling, till en rutin. Vi har förvandlat bikten till en simpel uppräkning av synder. Inombords rättfärdigar vi oss själva. Vi vill rabbla upp synderna så fort som möjligt. Men om någon skulle öppna våra hjärtan i det ögonblicket, skulle de se att det inte finns någon ångerfullhet där. Vi räknar upp synderna snabbt, snabbt, snabbt, bara för att få lov att ta emot Nattvarden. Hur kan vi göra så att botfärdigheten blir riktig? Vi räknar ju bara upp våra synder och rättfärdigar oss själva i vårt inre. Utifrån det talar vi, utifrån det bygger vi vår bikt.
Det andra felet vi gör under bikten är att säga att vi inte tänker att försöka att bättra oss: “Visst, dömer jag. Ja, jag dömer. Men var har du sett en man som inte dömer? Det är omöjligt. Och om det är omöjligt, varför kräver du det av mig? Det må stå skrivet i Bibeln, men man har ju aldrig sett en sådan person, så det är omöjligt. Be mig inte att göra det.” Det vill säga, att personen är övertygad om att Guds bud är omöjliga att uppfylla och därför låter bli att ställa krav på sig själv.
Som resultat avskärmar man sig från Guds nåd. Den människa som inte tror att det är möjligt att uppfylla Guds krav nekar sig själv denna nåd och anledningen är enkel – avsaknad av tron. Nåd ges för tro. På det viset lever personen i åratal. Under årens lopp har han lärt sig att rättfärdiga sig själv och i åratal har han övertygat sig själv om att det är omöjligt att göra det som Kristus kräver. Så småningom dör personen själsligen. Han går i kyrkan men hålls inte levande genom gudomlig nåd. Det faktum att han är död visar sig genom att han inte längre kan låta bli att döma, inte kan låta bli att förebrå, inte kan låta bli att vara högmodig och stolt (utan att ha någon anledning till det, egentligen).
Denna själsliga död leder till att personen inte längre kan göra något med sig själv. Det är nästan omöjligt att komma rätt om inte Guds nåd själv söker en. Men om vi ändå vill gå den rätta vägen, vad ska vi göra? Människan måste tro att det är möjligt att uppfylla Guds bud och att hon måste göra det. Skulden för att inte uppfylla Guds krav ligger på en själv. Det finns ingen ursäkt för att inte göra det.
Vi kan inte rättfärdiga oss själva. Vi kan rättfärdiga alla andra, men inte oss själva. Om vi rättfärdigar någon annan kommer vi lära oss att älska, men rättfärdigar vi oss själva – då är vi hycklare. Det är en omvänd dubbelhet. I själva verket gör vi tvärtom. Vi älskar oss själva och blir arga på andra, vi är högmodiga inför andra. Det är nödvändigt att vända upp och ner på allt: att vända upp och ner på världen, att vända upp och ner på sitt eget medvetande, att vända sitt eget hjärta ut och in. Att älska innebär att rättfärdiga de andra och anklaga sig själv. Jag är skyldig till att inte älska, skyldig till att döma, skyldig till att inte fasta, skyldig till att vara en dålig människa. Gå till bikt inför Gud och säg: “Jag bär skulden för allting. Det finns ingen förlåtelse för mig. Ingen kommer någonsin att kunna förlåta mig – endast Du, Herre. Visa mig Din barmhärtighet.” Och Gud kommer sannerligen att visa sin barmhärtighet. Sannerligen, Gud kommer att förbarma sig över människan, ty Han kommer inte att förakta ett botfärdigt och ödmjukt hjärta. Men föreställ dig hur svårt det är att leva i ett sådant tillstånd. När du kommer till bikt, att klandra dig själv, rättfärdiga andra, klandra dig själv och förlåta alla de skurkar som finns i ditt liv, förlåta från hjärtat och förstå att de inte bär skulden för dina synder. Endast din kärlek till synden och din motvilja mot Gud bär skulden för dina synder.
Och när vi söker Herrens förlåtelse, så förlåter han oss. För att vara i detta tillstånd måste vi tro att Gud kom till världen, inte för att kräva rättfärdighet av oss, utan för att ge den, inte för att döma oss, utan för att förlåta, för att frälsa, för att ge oss ett nytt hjärta, en ny själ, ett nytt sinne, för att förändra oss. Han väntar inte på att vi ska förändras, utan ger oss sin kropp, sin nåd, så att den kan rena våra hjärtan, upplysa våra själar. Men vi måste tro på att detta är vad Herren har kommit för att ge oss: sin barmhärtighet, generositet, nåd och kärlek. Då kommer vi inte att skämmas för våra ”smutsiga kläder” – precis som de som kommer till bröllopsfesten inte skäms, eftersom de får en bröllopsklädnad vid ingången. De måste inte tvätta sina ”smutsiga kläder”, de nya kläderna är helt enkelt givna. Så låt oss komma till Gud. Låt oss inte skämmas för alla våra osanningar. Han känner till dem. Låt oss föra fram dem till Gud och säga: “Jag är skyldig till allt. Men ändra mig. Gör mig annorlunda. Förändra, förvandla mig i mig själv och ge mig möjligheten att bli en ny människa som älskar andra och bara dömer sig själv”. I förtröstan på vår Herre Jesu Kristi barmhärtighet. Amen.
Präst Konstantin Korepanov (Ryska Ortodoxa Kyrkan)