Dagens evangelieläsning (Luk. 12:16-21) ger oss en anledning att tala om frestelser. Ni vet att frestelser är de prövningar som Herren sänder oss i våra liv, och allt som Herren sänder oss, sänder Han med ett gott syfte. Dessa prövningar avslöjar vårt sanna jag och vad som verkligen finns i vårt hjärta. Så länge allt går bra kan många bete sig vänligt och hederligt, men när det uppstår problem avslöjas omedelbart vårt sanna andliga tillstånd. Ofta förknippar vi frestelser med precis sådana obehagliga omständigheter i våra liv.
Men i dagens evangelieliknelse berättar Kristus om hur frestelser kan uppstå när, tvärtom, allt i livet går bra. Och för den här mannen, som Herren berättar om, gick allt inte bara bra, utan underbart: en rik skörd hade vuxit fram. Även innan detta var han till synes inte en fattig man, och nu blev han ännu rikare. Fundersam över vad han skulle göra med denna rikedom, skapade han en affärsplan för hur han under många år skulle bevara och föröka det han älskade mest. Och omedelbart avslöjar mannen hur han planerar att använda sin rikedom: äta, dricka och ha det roligt. Och genom detta framträder naturligtvis också, vad den mänskliga själen är riktad mot.
Den Helige Johannes Chrysostomos säger, att när Gud ger oss något i detta liv – inklusive pengar – bevakar Han hur vi hanterar det vi fått, om vi endast spenderar det på oss själva eller om vi också delar med dem som inte har något. Herren skapade oss alla olika just för att vi, å ena sidan, skulle vara i behov av någon som kan fylla våra brister; och å andra sidan för att vi, med det vi har i överflöd, skulle kunna fylla vår nästas brister. Pengar och rikedomar är ett väldigt effektivt sätt att undersöka och pröva en människa.
Gud själv har inget behov av att med frestelser avslöja det som finns inom oss – Han vet redan vad som finns i varje människas hjärta. Men genom frestelser uppenbaras vårt andliga tillstånd för oss själva, så att vi kan rätta till det. Men för många hjälper tyvärr inte ens frestelser, och de förblir oförbättrade, likt mannen som Herren talade om i sin liknelse. Vetande detta, bör vi inte frukta frestelser. Herren sänder dem för att vi ska kunna se vårt andliga tillstånd, rätta till oss, och som det sades i dagens apostlaläsning, få “medborgarskap med de heliga och vara Guds husfolk” (Ef 2:19).
Föreställ er bara till vilken höjd vi är kallade och vad Herren önskar ge oss alla: att vi ska få medborgarskap med de heliga och att vi ska bli Universums Skapares husfolk! Låt oss tänka på hur liten vår planet är i den enorma rymden! Även själva storleken på Universum är tillräckligt för att bidra till en människas ödmjukhet, när man minns hur enorm och storslagen Guds värld är, så att vår Jord ser ut som mindre än ett dammkorn, och på denna Jord bor flera miljarder människor. Och trots allt detta glömmer inte Universums Skapare bort en enda av oss, och tar hand om vår frälsning. Naturligtvis är det betydligt högre att bli Universums Skapares husfolk, än det är att få en stor skörd, säkerställa ett liv i välstånd under många år, och tillbringa det i världsliga nöjen.
Låt oss försöka att inte glömma bort Gud, vare sig i sorg eller i välstånd. Det första är lätt, men det andra är svårt. Det är oftast svårare att genomgå frestelse i välstånd än i sorg. Många människor springer till kyrkan så fort något dåligt händer dem, de börjar rätta till sina liv och ber: “Herre, hjälp mig!” Då hjälper Gud och allt blir bra igen. Och då har denna person plötsligt viktigare saker att göra än att be, och det finns inte längre tid att gå på Gudstjänster. “Okej”, tänker han, “den här gången går jag inte, det är ingen fara.” Sedan går han inte nästa gång och inte den tredje gången heller, och så småningom drar han sig undan och glömmer bort Gud helt och hållet. Och därigenom faller han in i frestelsen som Herren talade om i sin liknelse.
Den Salige Augustinus jämförde denna värld med en grumlig ström som drar oss mot avgrund, och Kristus med ett träd, som växer på stranden av denna ström. Vi måste ta tag i dettśa träds grenar och hålla fast hårt. Då kommer vi inte vara rädda för något. Hur många olika skrämmande nyheter, rykten, och skvaller hör vi inte om – de försöker att skrämma oss som om antikrist redan har kommit och håller på att dela ut sitt märke. Sådana rädslor är också en frestelse, och de sållar bort de fega och otrogna. Som det står i Skrifterna, “de fega – skola få sin del i den sjö som brinner med eld” (Upp. 21:8).
När en trolös person hör detta fylls deras hjärta med ångest, oro och rädsla. Vad kan jag göra ensam mot antikrist eller mot den hemliga världsregering som förbereder hans ankomst? Ingenting! Förtvivlan och panik är det enda valet. Men en kristen har inget att frukta, om han håller fast vid Herren. För att Kristus sa detta om oss, som tror på Honom: “Ingen skall rycka dem ur min hand” (Joh. 10:28) – varken antikrist, eller all världens ondska, eller alla härskare – hemliga eller uppenbara, ingen och inget, såsom samma apostel sa, “skall kunna skilja oss från Guds kärlek” (Rom. 8:39), endast våra synder kan skilja oss åt, endast vi själva kan släppa tag om Kristi hand.
För att detta inte ska ske, måste man sträva efterś att älska Herren med hela sin själ och hela sitt sinne. Vi kan inte älska någon vi inte känner. Därför måste vi först fördjupa vår kunskap om Herren, lära oss den ortodoxa tron och vad Herren har sagt oss om Sig Själv i Sin uppenbarelse. För det andra måste vi uppfylla Hans bud, som Han Själv sa: “Älsken I mig, så hållen I mina bud,” (Joh. 14:15). Om vi agerar så, kommer vi inte vara rädda för något i världen. I Uppenbarelseboken nämns det att även under antikrists tid kommer det finnas troende som Herren kommer skydda från att falla (Upp. 14:12). På ett annat ställe i Skrifterna står det att liturgin kommer fortsätta att utföras ända tills Herrens andra ankomst (1 Kor. 11:26), vilket innebär att även vid tidens ände kommer Kyrkan att bevaras och liturgin att utföras, trots all förföljelse. Men Herren kommer inte att överge sina egna, och vi måste se till att bli Herrens husfolk, då kommer vi inte vara rädda för något i hela världen.
Präst Georgij Maksimov (Ryska Ortodoxa Kyrkan)