Det finns högtider vars kraft ligger i den minnesvärda händelsen: det som hände är viktigt, betydelsefullt och avgörande för människornas öden. En sådan är Kristi födelses högtid eller Uppståndelsens högtid. Det som är av avgörande betydelse är att Gud verkligen den dagen blev människa och föddes på jorden, eller att det var den dagen som Herren uppstod – Han som dog på korset för vår frälsnings skull.
Och det finns högtider, precis som ikoner, som berättar om någon inre händelse, även om deras historiska kontext inte är tydlig. En sådan är högtiden för den Allra heligaste Gudaföderskans införande i templet. Att den händelse som beskrivs i den liturgiska sången faktiskt har inträffat historiskt i det forntida Jerusalem är knappast möjligt; men den säger oss något ännu mer betydelsefullt och viktigt om Guds Moder, än om Hon fysiskt förts in i det Allra Heligaste – att träda in där var förbjudet även för översteprästen. Detta är dagen då den Heliga Jungfrun, efter att ha nått den tidiga mognad som gör ett barn kapabelt att personligen uppleva, personligen uppfatta och reagera på den mystiska nådens beröring, verkligen gick in i det Allra Heligaste – inte i det materiella templets Allra Heligaste, utan i den djupaste gemenskapen med Gud som templet historiskt representerade.
Med stor bävan borde vi läsa den liturgiska bokens ord, som med sådan ömhet, med sådant djup, tillskrivs Joachim och Anna: Barn, gå! Bli ett offer och en väldoft till den som gav dig allt! Gå in i rummet utan dörr; lär dig hemligheterna och förbered dig för att bli platsen där Gud själv bor…
Hur underbart att tänka på att en mamma och pappa kan vända sig till sitt barn med dessa ord: Gå in i detta djup, träd in i denna hemlighet – dit ingen materiell dörr leder – och förbered dig att bli ett offer till Gud, att bli en väldoft, att bli Hans boning…
Så tolkar vissa kyrkofäder och den helige Theophan Guds Moders införande i templet, in i det Allra Heligaste: inte berörd av synd, inte besudlad av någonting, men redan i stånd att svara med ett rent hjärta, träder den treåriga flickan in i detta djup av bön och kontemplativ gemenskap.
Och på en annan plats i samma liturgiska text läser vi hur ärkeängeln Gabriel tyst säger till Henne att öppna sig för Gud och förbereda sig för att bli den kommande Frälsarens boning.
Det är detta denna högtid berättar för oss: hur Hon från sina första steg, vägledd av sin mor och far, instruerad av en ängel, går in i detta djup av bön, tystnad, vördnad, kärlek, kontemplation, renhet, som utgör det sanna Allra Heligaste.
Och därför är det inte förvånande att vi firar denna dag som frälsningens begynnelse: den främsta av alla varelser, den Allra Heligaste Jungfrun, går in i dessa oåtkomliga, ogenomträngliga djup, går in i denna gemenskap med Gud som kommer att växa och växa, obefläckad och ofördärvad, under hela Hennes liv, tills det ögonblick när – som en av de västerländska författarna skriver –Hon kommer att kunna, som svar på Guds kallelse, uttala Guds namn med hela sitt förstånd, med hela sitt hjärta, med hela sin vilja, med hela sin kropp och tillsammans med den Helige Ande föda det inkarnerade Gudsordet.
Ja, denna högtid gör verkligen denna underbara händelse synlig för oss, början på denna upphöjelse. Men den ger oss också en bild av det vi är kallade till, dit Herren kallar oss: in i det Allra Heligaste. Ja – vi är orenade; ja – våra sinnen är grumlade; ja – våra hjärtan är orena; ja – våra liv är ondskefulla, ovärdiga Gud. Men omvändelsen är tillgänglig för oss alla, den kan rena oss i sinnet, i köttet, i hjärtat, räta upp vår vilja, göra hela vårt liv rättfärdigt, så att vi också kan gå in i det Allra Heligaste.
Och i denna högtid, i orden som jag läste i början, uttalade som av Joachim och Anna, finns det också en uppmaning till varje mamma och till varje pappa, att från barnets tidiga år, från det ögonblick då det kan förstå något – om inte intellektuellt så med sin känslighet och med sitt hjärtat kan uppfatta och ta emot nåd – att då säga till sitt barn: träd vördnadsfullt, darrande in i det rum dit ingen dörr finns – varken kyrklig, mental, eller av något annat slag, utan bara en tyst, darrande närvaro inför Gud – träd in i det Allra Heligaste, för att där växa i fullhet av Kristi mognad, bli lik Guds Moder och bli ett tempel, en boning för den Helige Anden och Herren i Mysterierna och för att bli vår Himmelske Faders barn. Amen!
Metropolit Anthony Bloom (Ryska Ortodoxa Kyrkan)
En serie predikningar om Gudaföderskans högtider
(4 december 1981)