Idag lyssnade ni på vår Herre Jesus Kristus liknelse om de som var bjudna till bröllopsfest. En kung förberedde en fest och bjöd in olika personer, eftersom hans son skulle gifta sig. Han bjöd in dem i förväg och förväntade sig att de skulle komma. Men när bröllopsfesten skulle börja kom inte de inbjudna, alla avböjde, var och en gav skäl till varför de inte kunde komma. Då sände kungen ut sina tjänare och sade till dem: “Gå ut till vägskälen, och bjud in alla ni möter, vem som helst, ond, god, fattig – vem ni än möter, så att bröllopssalen inte förblir tom, utan fylls.”
Det finns många och djupa betydelser i denna liknelse, och man kan lyfta fram flera olika aspekter. Men det jag vill säga är att Gud kallar människor till det han utvalt dem till. Gud kallar människor för att de ska svara ja och gå. Han kallar en gång, två gånger, tre gånger, och det finns inte en enda människa i denna värld som Gud inte har kallat – det är otänkbart att det skulle finnas någon som Gud inte kallat. Var och en hörde Guds kallelse som en viskning i sitt hjärta, som en lätt knackning på sitt hjärtas dörr. Men nästan alla ignorerade kallelsen. Endast några få svarade ja. Och av dem som svarade kom inte alla dit de kallats. Många gick in, men sedan ångrade de sig och gick där ifrån. Någon kom fram till dörren, men beslutade sig för att det inte var värt att gå in där. Någon gick in, men inte på det sätt som han borde ha kommit in på bröllopet.
Och Kristus avslutar liknelsen med att säga: “Många är kallade, men få är utvalda.” Denna Guds kallelse till varje människas hjärta är anledningen till varför vi alla är här. Vi kom hit för att Han kallade oss. Och hans kallelse nådde ända in i djupet av våra hjärtan, och vi svarade ja och kom.
Han kallade var och en av oss vid en viss tidpunkt i livet. Någon i de första barnaåren, nästan innan födseln, som den helige Sergius. Någon i de tidiga av tonåren, någon i de senare ungdomsåren eller i vuxen ålder, någon i ålderdomen. Gud vet vem Han ska kalla och när en människa är som mest kapabel att svara på Hans kallelse. Och människan måste alltid ha någon slags vägledare som kan berätta för honom hur Gud kallar och hur man svarar på Hans kallelse.
I det heliga Gamla testamentet finns en sådan berättelse. Den handlar om en viktig kvinna i Gamla testamentet, som få känner till – en viss Hanna som visar på den första upplevelsen av äkta bön. Den Helige Anden berättar för oss om detta. Hon bad i sitt hjärta utan hörbara ord. Att be så var inte vanligt på den tiden och översteprästen Eli blev förvirrad över hur denna kvinna bad. Istället för att stå värdigt och be de givna bönerna, så låg hon utsträckt på golvet och grät ur djupet av sitt hjärta. Han kom fram och sade: “Vad vill du, kvinna?” Hon svarade: “Jag ber att Gud ska ge oss en son, och jag lovar att om jag får en son, ska jag ge honom till Gud, och han kommer att göra tjänst här i Helgedomen.” Elia sade: “Du har gjort det rätta, kvinna, gå, du ska få en son.” Och en son föddes som fick namnet Samuel. Han skulle bli en profet och Israels siste domare. Och enligt sitt löfte förde Hanna sin son till Helgedomen och överlämnade honom till Gud för att han där göra tjänst inför honom. Och en dag, när Samuel fortfarande var ung, inte ens 16 år gammal, hörde han Guds röst som kallade honom vid namn: “Samuel, Samuel.” Han förstod inte vem som ropade på honom – ingen hade berättat för honom om detta. Så han bestämde sig för att berätta för översteprästen. Och översteprästen förklarade för honom: “Det är Gud som kallar på dig, och nästa gång du hör denna röst, ställ dig upp och säg: “Här är jag, vad vill du att jag ska göra?” Samuel gjorde precis så. Och han blev en profet, en av det israeliska folkets stora profeter. Han tjänade Gud uthålligt, och genom honom blev David, den store profeten och kungen, uppenbarad för världen.
Som det var för den unge Samuel, så kan det också vara för oss – för även den som är ren, och till och med den som är troende och rättfärdig förstår inte alltid att Gud kallar honom. Han behöver någon som vägleder honom. Och den allra första och viktigaste vägledaren för en människa är hans far. För det är just fadern som förklarar för honom det viktigaste och mest nödvändiga i livet. Gud ordnade världen på ett sådant sätt att det är fadern som förmedlar både tron, budorden, traditionerna och alla livsviktiga värden, för att en människa ska bygga sitt liv på dem. Det är fadern som är utsedd av Gud att vara den som först och främst leder familjen, så att barnen lyssnar på honom och han berättar för dem hur man ska leva.
En gammal israelisk sed var att fira Påsk. Fadern, den äldste i familjen, satt på den främsta platsen vid bordet. Hela familjen samlades runt honom och han berättade varför de hade samlats, varför de firade Påsk. Och han berättade detta varje år, så att varje barn från att de var spädbarn till att de blev vuxna återkommande fick höra Påskberättelsen. Och han inte bara hörde det från faderns mun, utan fadern såg också till att sonen levde i enlighet med Guds Förbund med Israels folk. Det var han som bar fram honom för att omskäras. Det var han som först läste upp Guds lag för honom. Det var han som berättade för honom om Gud. Så växte barnen, både pojkar och flickor, upp med kunskap om Guds lag och levde i enlighet med den. Och ve den familj där fadern inte gjorde detta!
Bedöm själva: om fadern i varje familj varje år den 9:e maj [helgdag i Ryssland, som firas till minne av Nazitysklands kapitulation 1945], berättade för sina barn om vad som hände för många år sedan, om hur deras farfar eller farfars far offrade sitt liv, om varför de stred och hur de segrade – skulle det då verkligen växa upp en generation som inte minns, inte vet, inte uppskattar sin historia och inte respekterar sina förfäder? Självklart inte.
Och om varje far varje år, den dag då Kristus föddes, skulle samla sin familj runt bordet och berätta varför vi egentligen firar jul, att firandet varken handlar om jultomte, julgran eller julklappar, utan om vår Herres Jesus Kristus Guds födelse in i världen, hur Han ödmjukade sig så mycket att Han blev ett nyfött lindebarn. Om varje 17-18-åring hörde den här berättelsen från sin fars läppar skulle tron utan tvekan föras vidare, överlämnas, ärvas och tas emot av oss människor. Det är så vi är skapade.
Självklart pratar mödrar också om tron. Men barnet tror mycket mer sällan på en kvinnas ord. Han behöver att en man säger det, att en far säger det, hans egen far som är allt för honom – skydd, visdom, skönhet, styrka, mod. Och när fadern överlämnar dessa värderingar till sina barn, då bevarar de sin tro som vuxna och är redo att dö för den. Detta eftersom endast en far kan lära ett barn att dö för sina principer, för sina övertygelser, för sitt fosterland eller för sin tro. Endast fadern kan förklara för sitt barn varför han måste dö om det behövs. Kvinnan kan inte prata om det – hon tycker synd om sitt barn. Men kvinnor och flickor växer till mödrar som är värda sina fäder, om deras fäder från barndomen säger till dem att det finns saker som är mer värda än livet, mer värda än lycka, mer värda än kärlek. Att det finns värderingar och principer i livet, att det finns en tro som är värd dö för. Och om det inte finns något som är så värdefullt att det är värt att dö för, då är det mänskliga livet meningslöst.
Och så skulle jag vilja påminna om en händelse som alla i grund och botten känner till, en litterär händelse, en bok som alla mer eller mindre läskunniga har läst – “Taras Bulba”. Här är bilden av en verklig far. En far som berättade för sina barn vad som var värt att leva för och vad som var värt att dö för. Och han lärde vart och ett av sina barn detta och vittnade med sitt liv om vad som var värt att leva för och vad det var värt att dö för. Men var och en av sönerna gjorde sitt eget val. Andrij gjorde, som vi vet, ett dåligt val. Objektivt sett och utifrån Guds bud är han en usel människa. Men utifrån moderna värderingar har han gjort ett helt normalt och liberalt val, eftersom en man ska söka efter det som känns bäst och vara redo att sälja allt för en kvinnas kärlek – och det är vad Andrij gör. Men Taras har en annan son – Ostap. Och så, när Ostap blir tillfångatagen, smyger sig fadern in i den polska staden med ett enda syfte, ett verkligen faderligt syfte: att se hur hans son kommer att dö – om det sker med värdighet eller inte. Han vet att detta kommer att kosta honom livet, men ingenting är mer kärt för en far än att se sin son leva och dö värdigt – så som en man bör dö. Och när Ostap, efter att ha utstått all plåga, säger: “Hör du mig, min far?” Och Taras vet hur värdefulla dessa ord är för hans son, och säger: “Jag hör dig, min son, jag hör dig.” Även om han riskerar att gripas omedelbart förstår han att för hans son finns det ingen större belöning, ingen större tröst än få se sin far och veta att hans far visste att han dog värdigt, precis som han levt, och att hans heder inte smutsats ner.
Det är detta varje far bör lära sina barn – trofasthet mot sin Himmelska Fader, trofasthet mot sin Gud, trofasthet mot sitt fädernesland, sin familj, sin fru, sitt barn. Fadern är grunden för denna värld, och om fadern sägs det att namnet “fader” härstammar från den Himmelske Fadern, för allt faderskap kommer från den Himmelske Fadern. Och en far kan inte bli en sann far om han inte ser sin himmelske Fader och står inför Honom i bön och förbön. Och vem, om inte prästen, är kallad till detta?
Och varje far har fått uppgiften att vara förmedlare och förespråkare i sin egen familj – sin egen lilla kyrka. Om han inser att detta är hans huvudsakliga kallelse – att be för sin familj, att skydda sina barn, att lära dem tro och kärlek till fäderneslandet, att lära dem ansvar och omsorg, att lära dem hur man lever inför Gud – då kommer vårt släkte, vår kyrka, våra familjer att stå stadigt. För det är mannen och fadern som är kallad till att förverkliga och föda och stärka och försvara tron och kärleken i denna värld.
Präst Konstantin Korepanov (Ryska Ortodoxa Kyrkan)