I Faderns och Sonens och den Helige Andes Namn.
Dagens evangelium handlar om något som sker alldeles efter det att Johannes Döparen har blivit halshuggen. Kristus drar sig undan till en öde trakt, men det är mycket folk som följer med honom. Han ömkar sig över dem och botar deras sjuka. Sedan, när det blir kväll, kommer lärjungarna fram till honom och säger: ”Herre, det är öde här, det finns ingenting. Låt folk gå hem så att de kan få något att äta.” Då svarar Kristus: ”Ge dem ni något att äta.” De svarar: ”Vi har inget mer än fem bröd och två fiskar.” Då säger Kristus till dem: ”Hämta det.” Det gör de, och när Kristus har välsignat det och delar ut det, så räcker det till 5000 män förutom kvinnor och barn, och det blir även mat över.
Det här lär oss att Kristus bryr sig om oss. Han bryr sig om, inte bara att hela oss från våra själsliga och kroppsliga sjukdomar, som vi har läst om i evangeliet de senaste söndagarna, utan även våra kroppsliga behov, så som han också säger i början av sin förkunnelse i Bergspredikan: ”Bekymra er inte för vad ni ska äta och vad ni ska dricka, vad ni ska klä er med. Efter allt detta söker hedningarna. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så kommer allt det andra att tillfalla er.” Och det visar Kristus i dagens evangelium.
När Kristus, med fem bröd och två fiskar, mättar 5000 män förutom kvinnor och barn, visar han därmed att han bryr sig om oss och ser alla våra behov, våra andliga behov och våra kroppsliga behov och våra själsliga behov. Det är därför vi ska komma till honom med våra svårigheter, med våra frestelser, med våra behov, så att vi kan få det vi behöver av honom; först och främst att vi blir befriade från synden, att vi biktar våra synder, att vi kommer till honom, bekänner våra synder och väljer att leva ett liv enligt hans bud och stadgar, att vi följer Kyrkans liv och Kyrkans lära, som Kristus har inrättat för vår frälsning, så att vi blir befriade från synden som är den värsta sjukdomen. Vi kommer till honom för att bli helade, dvs inte bara avlösta synderna, utan också för att vi ska bli de värdiga tjänare, de människor som Gud har ämnat oss att bli, när han skapade oss och gav oss liv. Vi kommer också till honom med alla våra prövningar i det här livet, alla våra svårigheter, allt det som tynger oss. Då kommer Gud att hjälpa oss med det.
Det är också därför som vi har fått fastorna – såsom fastan vi är inne i nu inför Gudaföderskans insomnande – för att vi ska närma oss honom, för att vi ska komma tillbaka till det paradisiska livet där människan levde i ett rent förhållande till Gud, men också i ett fullt beroende av Gud och inte förlitade sig på sig själv, på sina egna höga tankar, på sina egna förnuftigheter eller på sin egen kraft, utan helt förlitade sig på Gud och levde helt enligt Guds vilja. Det är det som vi längtar tillbaka till genom vår fasta. Vi äter det som hör paradiset till, inte animaliska produkter för det har vi inte i paradiset. Vi äter bara frukt och grönsaker och det som marken ger, för det var det som Gud välsignade människan att äta från början, i paradiset. Ätandet av animaliska produkter kom först när människan hade avfallit från Gud. När vi fastar håller vi oss därför till den paradisiska födan och hela det paradisiska livet; att vi inte låter tankarna fara iväg på allt möjligt ont, utan att vi tänker goda tankar, att vi inte heller låter ögonen se allt möjligt ont, utan att vi låter ögonen se det som är gott, att vi låter öronen höra det som är gott, att vi smakar det som är gott, först och främst Kristus själv, hans kropp och hans blod i den heliga nattvarden, att vi med munnen uttalar goda ord och inte onda ord, att vi inte dömer och fördömer andra, att vi inte talar illa, att vi inte svär, att vi inte talar något ont, utan att vi talar det som är gott, som vi sjunger: ”Må vår mun vara full av ditt lov, o Herre!”, så att det inte finns något annat i vår mun än Herrens lov. Att vi gör gott med våra händer och våra fötter, att vi hjälper vår nästa, att vi kommer ofta till kyrkan, att vi går de rätta vägarna.
Det är det som är meningen med fastan, inte bara att vi ska vara asketiska och avhålla oss från någonting, därför att det är bara den första delen. Den andra delen är att vi fyller oss med det som är gott. Annars blir vi bara tomma. Om vi bara håller fastan och avhåller oss från ont – det blir ingenting. Meningen är att vi ska tömma oss på det som är ont och fylla oss med det som är gott. Det lär vi oss först och främst i Liturgin, där allting är gott; det vi ser är gott, det vi hör är gott; det vi smakar är gott; det vi sjunger är gott; det vi gör i kyrkan är gott. Allting är gott i kyrkan. Det är därför som vi behöver komma ofta till Liturgin, så att vi lär oss det som är gott. Vi lär oss detta först och främst i kyrkan under gudstjänsterna, så att vi sedan när vi kommer ut i världen där det finns fullt av ondska, också där kan se och göra det goda och vända oss bort från det onda. Det kan vi enbart om vi kommer till kyrkan och låter Kristus mätta och förvandla oss med hans goda gåvor, inte bara det bröd som han vill ge oss för varje dag, utan först och främst hans andliga nådegåvor och hans barmhärtighet, hans människokärlek och hans nåd, hans förlåtelse och allt det goda som Gud vill ge oss. Det enda vi behöver är att vi kommer till honom såsom de här människorna som följde Kristus och var så inne i att få vara med honom att de till och med glömde att ta med något att äta, därför att de ville vara med Kristus. Och därför gav Kristus dem den mat som de behövde, både den andliga födan i sin undervisning och den kroppsliga födan så att de inte skulle behöva gå hem hungriga när det hade kommit till Kristus. Därför ska vi ha stark tro till Kristus och iver, som de här människorna, så att vi kommer till Kristus och låter honom ge oss de goda gåvor vi behöver i det här livet och i evighet.
Guds välsignelse!
(Hållen i Bredared den 18:e augusti 2024)
Arkimandrit Dorotej (Heliga Treenighetens Munkkloster i Bredared
Svenska Ortodoxa Prosteriet under Skandinaviens Stift av Serbiens Patriarkat)