För ett bra tag sedan, under ett samtal med en taxichaufför (ursäkta mig, jag blev aldrig en cool präst med Mercedes-bil), hörde jag följande religiösa erfarenhet:
“Jag tror väl på Gud, men jag går inte till kyrkan. Någon gång ibland. När allt blir sämre och sämre, så går jag dit, ber, tänder ett ljus, – och då blir det lättare. Sedan går jag inte igen förrän det blir dåligt igen.”
Som det gamla talesättet säger: skomakarns barn går barfota…
En logisk tanke uppstår direkt: om du själv känner en lättnad; känner att det fungerar – kanske det är värt att gå regelbundet till kyrkan så att allt alltid går bra?
Men uppenbarligen är det få som ställer den frågan.
Av någon anledning kommer många till Gud bara när det inte kan bli värre, i yttersta förtvivlan. Och vissa tror dessutom att prästen ska “hopp!” vifta med en trollstav (eller rökelsekar) – och alla problem kommer att försvinna.
Men så fungerar det inte.
Om ni har läkare som vänner, fråga dem, de kommer att berätta liknande situationer om hälsan. När sjukdomen borde ha behandlats för över ett år sedan, men patienten kommer med en böld i sista stadiet, och det är dags att amputera en lem, så ber patienten: “Doktor, kan du skriva ut en tablett så att armen blir bra igen?”
Och vissa av dem, efter att ha fått besked om amputation och en tillsägelse från läkaren, börjar kritisera läkaren för att “han bara inte vill jobba, får betalt för ingenting, sitter där som en charlatan och latmask, vet inte vilka tabletter som behövs, okunnig. “
Tyvärr ser vissa på det andliga livet på samma sätt.
Herren kommer aldrig att vara påträngande. Han har gett oss frihet och, likt en vägskylt, visar oss den rätta vägen. Men vi bestämmer själva hur vi vill leva och vilken väg vi ska gå.
Gud kommer inte att rädda vare sig själ eller kropp med tvång. Om Han gjorde det, skulle vi alla, som marionetter, leva som bakgrundskaraktärer i datorspel. Alla skulle vara gudfruktiga och syndfria, utan att tänka på det materiella, och vi skulle existera enligt förutbestämda beteendealgoritmer. Men Han gav oss friheten.
Svara bara dig själv: Vill du hellre vara en fri varelse med valmöjligheter eller en viljelös marionett? Jag tror att alla svarar på samma sätt.
Och Han kan hjälpa oss och vill det också. Han är alltid välvilligt inställd till oss, till var och en av oss. Men… Människor själva, som den där taxichauffören, eller ännu värre, lever oftast bortvända från Honom och Hans vilja.
De själva begår synder, skapar problem, missbrukar denna frihet och gör sina liv allt sämre och sämre. Och sedan, när detta missbruk leder till lidande för deras nära och kära eller för dem själva, anklagar de plötsligt Gud.
De säger att det var Han som inte skyddade dem, och undrar var Han var hela tiden.
I själv verket anklagar de Gud för att Han inte gjorde oss till marionetter och inte styrde våra öden med tvång.
Jag har redan berättat i en av mina artiklar, men jag upprepar historien om den berusade mannen som kom för att bråka med Gud. Hans familj håller på att gå sönder, han älskar sin fru, men hon vill lämna honom. Så undrar han: var är Gud, och varför tillåter Han detta? Han hittade inte Gud, så kom han för att bråka med mig istället.
Och under samtalet framkommer följande detaljer:
Den här mannen hade en älskarinna. Ett tag var det eufori och utsvävningar, men sedan började hon gradvis kräva mer och mer uppmärksamhet. Och hustrun kunde man ju kanske flytta åt sidan så att hon inte störde.
Men mannen insåg att han hade varit med sin fru i många år, att han älskade henne, de hade gemensamma barn och så vidare… Så han lämnar älskarinnan och stannar med sin familj. Bra gjort, eller hur?
Men älskarinnan ville inte bara släppa honom och avslöjade alla deras meddelanden, foton och annat för hans fru. Till slut avslöjades lögnerna och otroheten. Det blev en skandal, ansökan om skilsmässa, frun gråter, och han börjar dricka.
Och som grädde på moset kommer den här underbara frågan: Varför tillät Gud detta, jag återvände ju till min fru, jag gjorde ju rätt!
Men säg mig, min vän… Var det Gud som lade dig i sängen med älskarinnan? Nej, det gjorde du själv. Tvingade Gud dig att ljuga? Nej, det gjorde du själv. Tvingade Gud dig att fortsätta otroheten så länge? Det gjorde du också själv.
Så vad har Gud med detta att göra, när du inte ens släppte in Honom i det här?
Man kan ju också förstå älskarinnan: hon blev utnyttjad och övergiven – det svider. Och man kan förstå frun: så många gånger blev hon bedragen av sin man medan hon älskade honom, lagade mat åt honom, tvättade och strök hans kläder…
Så vad är det då som är Guds fel i allt detta?
Och visst, vi talar om en enskild persons historia här. Men samma mönster kan ses hos folk i allmänhet.
Som många vet, tjänstgör jag ibland och utförr andliga tjänster i stadsförsamlingen (när jag behövs). Där har man länge haft en praxis att föra en gudstjänstdagbok. Varje dag, morgon och kväll, noteras vilken typ av gudstjänst som hållits (t.ex. vardagsmässa, lovsång, vaka, akathist, och på morgonen – liturgi); hur många människor som var i kyrkan, hur många som biktade sig och hur många som tog nattvard.
Jag fick en gång möjlighet att titta i en gammal dagbok som fördes redan på 1990-talet. Jag jämförde bara siffrorna.
Här är en vanlig gudstjänst i maj. Ingen högtid eller minne av något särskilt vördat helgon. Bara en vanlig tisdag. (siffrorna är ungefärliga, jag avrundar för att ge en allmän bild)
1995: 40 personer i kyrkan, 25 biktade sig, 20 tog nattvard.
2022: 5 personer i kyrkan, 2 biktade sig, nattvardsgäster – 0.
Det är en nedslående bild. Ja, självklart, alla är upptagna. Alla har jobb, studier, kärlek, trädgårdsarbete, renovering…
Som i liknelsen om inbjudningen till den stora måltiden (Lukas 14:16-24).
Men låt oss vara ärliga mot oss själva: vi har alltid tid för att se en film eller serie, ta en promenad, sitta på internet, spela datorspel, dricka öl med vänner, åka på fiske/jakt/shopping och så vidare, beroende på vad man är intresserad av.
Och på dessa nöjen spenderar vi ibland mycket tid, och ibland även pengar. Och vi hittar ALLTID tid för dem. Så alla ursäkter som “Jag skulle gå till kyrkan, men jag har aldrig tid, alltid något annat som kommer upp…” – det är inget annat än just ursäkter.
(Se fortsättning i Del 2)
Präst Aleksej Taah (Ryska Ortodoxa Kyrkan)