Julen är den tid då vi av vana (och även av sedvänja) minns värdena av familjelivet, faderskapet och moderskapet. Detta är i sig inget fel; Kristus föddes av en kvinna, precis som var och en av oss, i en mänsklig kropp, i ett konkret socialt och historiskt sammanhang där det ansågs fördelaktigt att barnet födes i en familj, från en legitim fader och moder. Trots detta ligger inte julens djupaste sanning i firandet av familjen som livets mening och skapelsens krona, utan meningen ligger i Människosonens frälsningsmission. Den får sin mening inte i den jordiska triumfen av den ena eller den andra kulturella och sociala modellen, utan i Uppståndelsen. Vi vördar Gudaföderskan, men inte för hennes reproduktiva förmåga, utan för att hon sade “ja” till Herren.
Vi hedrar Josif för att han valde att följa Guds röst istället för att tänka på människors rykten; på detta vis segrade han både över världen och över sig själv. När allt kommer omkring har även Sonen sagt “ja” till Fadern, genom att acceptera rollen som allförsonande offer, genom sin egen vilja, val och samtycke, och inte därför att han var tvungen, fjärrstyrd, programmerad eller villkorad av någon sorts förutbestämt öde. Genom att respektera vart och ett av dessa “ja” hyllar vi således människornas av Gud givna frihet, som vår största skatt, och som avgör vad vi i stort är och bör vara. Herren helgar familjen och dess arvingar genom att förkroppsliga Sonen i familjens sköte, men på inget sätt fördömer Han de som inte har familj och barn. Annars skulle Han fördöma dem som inte har biologiska arvingar – otåliga munkar, helgon och rättfärdiga – till och med själva Sonen, som under sitt jordiska liv inte förverkligat sig i föräldrarollen. Det viktigaste av allt är att Han skulle förneka denna frihet, som skänktes till människan i enlighet med Hans egen “bild och likhet”: att kunna välja att sträva, inte efter jordiska ändamål, utan efter det himmelska riket. Vi finner frälsning som unika personligheter genom den eukaristiska gemenskapen, och inte genom landets lagar, blodsband eller traditionella normer av en konstruerad gemenskap kallad familj. Detta betyder dock inte att man ska relativisera familjen som en social och kulturell institution som har funnits sedan urminnes tider. Denna kulturella och sociala skapelse motstod diverse förändringar, olika kriser och prövningar, och visade sig vara en stabil kontext för personlig växt och bekräftelse, oftast den gynnsammaste av alla som prövats i mänsklig historia. Inom kristendomen har familjen varit hedrad ända sedan Skapelseberättelsen och fick ytterligare helgelse i Kristi födelse. Även inom kyrkligt liv har den eklesiastiska förståelsen av äktenskapets band givit äktenskapet en sakramental karaktär.
I motsats till alla totalitaristiska strävanden riktade mot familjen – vilka under olika täckmantlar siktar mot att öka kontrollen över människan och samhället, med perspektivet att förvandla dem till biomassa – och i motsats till ideologiska projekt i namn av så kallade familjevärden (men som främjar egna intressen), visar sig familjen i grunden vara den mest intima, mest direkta, den närmaste och därigenom den svåraste och mest utmanande relationen mellan människor. Varje relation mellan människor utmanar vår självförälskelse, självtillräcklighet, egoism, självkärlek och högmod, och botar oss potentiellt genom att ge oss chansen att bli helade. Detta gäller även för vänskapliga, till och med professionella relationer, men särskilt gäller det vi kallar kärleksrelationer eller, modernt sagt, partnerskap. Att dagligen leva med någon i nära fysisk närhet, att vara utsatt för ens egna brister, begränsningar, passioner eller tillkortakommanden. När en sådan relation tar slut, sörjer vi inte bara för att vi inte fick det vi önskade – någon som förstår och accepterar oss – utan också för att vi, om än undermedvetet, får intrycket att vi gjorde något fel, att vi inte har misslyckats i kampen mot oss själva. Relationer övar oss och formar oss. Ibland dras vi undan på grund av misslyckanden och dåliga erfarenheter; vi förlorar förtroende för andra människor men också för oss själva och vår förmåga att utveckla djupare mänskliga relationer. Äktenskapet är slutligen den största utmaningen för tålamod, självbehärskning och självuppoffring – och därför så svårt för den moderna människan. Äktenskapet är en utmaning till vårt mognande, till vår verkliga övergång till vuxenlivet, då vi inte längre bara tänker på oss själva och våra önskningar, utan på den andres. Detta är inte lätt. Självklart är inte äktenskapet det enda sättet eller vägen mot ett vuxet liv och mognad, men för vissa är det en avgörande och nödvändig sådan. Detta blir desto viktigare när barnet kommer in i bilden, för då är det redan löjligt och ovärdigt att tänka bara på sig själv eller sätta sig själv i första rummet; barn är det största testet på vår förmåga att övervinna vår självkärlek, ta ansvar och sluta vara slavar för våra passioner och infall – ett test av vår färdighet att öppna oss för friheten. Livets mening ligger inte i att föda barn, men det övar oss i att förstå meningen med livet, att leva med mening och sträva efter den, vilket är syftet med all askes. Det finns många prestationer och gärningar vi kan åstadkomma, som kan ha stort värde, men det är bara barnet vi föder till världen – som vi har ett stort ansvar för – som bland allt vi kan tillföra världen är en människa, en annan levande varelse. Alla våra framgångar är bara framgångar, skapelser eller titlar som kan hjälpa och ha betydelse för andra, men bara barnet är en människa: en unik och oefterhärmlig varelse. Det är varken vår produkt, vår fortsättning, vår tjänare eller slav, men vi är ansvariga för barnet – ansvariga även för att tillåta barnet den frihet Gud gett. Om Gud gav dem friheten, vem är jag att ta bort den från dem? Ändå är jag ansvarig för dem; de är de närmaste jag har, och det är något jag varken kan eller får fly från.
Det finns en sak till: så länge vi inte har barn blir det svårt att uppleva att vi älskar någon för den de är, med alla deras brister, bara för att de existerar. Detta kan också hjälpa oss, åtminstone till en viss grad, att acceptera andra människor utan att döma eller försöka kontrollera och underkuva. Detta är en stor möjlighet för oss alla, som individer och för ett bättre och annorlunda kollektiv, med potential för nya mänskliga relationer. Om vi inte kan detta med våra barn eller vår make/maka, vem kan vi då göra det med? Om vi inte kan detta med våra närmaste, hur ska vi kunna göra det med andra människor, om inte genom illusioner? Om vi inte ser människan i vår partner eller våra barn, vem kan vi då se det i? Framför allt behöver vi se människan – inte ett redskap i våra händer för att underlätta våra liv eller skaffa prestige – utan en person med unikt värde. Äkta familjerelationer måste gå bortom biologiska och sociala kriterier och aktivt acceptera det väsentliga: att erkänna varje personlighets unika värde.
Familjen och arvingarna har sitt värde just därför att de är en bedrift, en askes – en väg att segra över oss själva och samtidigt en väg mot det himmelska riket för alla: oss själva, vår familj och alla andra människor, vem de än är. Först då är familjen verkligen helgad. Det handlar om vår vardagliga ansträngning, som vi varken kan eller får ta paus från. Medan vi lever i denna värld finns ingen plats för vila – men inte heller den Helige Ande, Tröstaren, som andas var och när Han vill, och som stödjer oss i våra kampanjer dag och natt utan att ta paus, särskilt i de strider vi utkämpar mot oss själva, förstelnade och lata, och mot den världsliga natur som bor i oss.
Vladimir Koljarić (författare inom den Serbisk-Ortodoxa traditionen)