Självklart vet varje levande människa att hon kommer att dö. Men denna vetskap innebär inte tro. Vi inser inte fullt ut vår egen dödlighet, vi tror inte att döden kan komma redan idag. Inte vid 90 års ålder, som var och en av oss skulle önska. Och kanske inte ens efter pensionen, när man äntligen kan slappna av och leva lite för sig själv.
Det är skrämmande, men sanningen är alltid skrämmande. Och sanningen är att någon av oss som läser dessa rader inte kommer att överleva nästa år. Ännu fler kommer inte att klara de kommande fem åren. Och någon kommer verkligen att leva till en vördnadsvärd ålder, med grått hår och barnbarnsbarn. Det går inte att förutsäga med säkerhet. Endast Gud vet när Han kallar var och en av oss. Och Han ger inga garantier för att det inte händer, till exempel, i natt – precis som i evangelieberättelsen om den rike mannen.
Vi är alla dödliga, och mer än så – döden kan komma plötsligt. Döden är skrämmande. En plötslig död är kanske det mest skrämmande som kan hända en människa. Men Evangeliet lär oss att hantera rädslor. Ännu mer: det glada budskapet i Evangeliet handlar helt och hållet om hur man hanterar rädslan för döden. För Kristus har besegrat döden.
Dödligheten gör oss starkare, mer medvetna, bättre. För inför det skrämmande axiomet om döden är alla lika: rika och fattiga, berömda och ödmjuka, stora och små, världens härskare och enkla arbetare. Och inför döden förlorar materiell rikedom verkligen all betydelse. För om vi föreställer oss att döden väntar oss i natt, precis som den rike mannen i Evangeliet, vad blir då verkligen värdefullt? Är det den samlade förmögenheten, eller snarare tillfredsställelsen av att ha samlat den?
Det som blir värdefullt är insikten om den återstående tidens dyrbarhet. Varje minut av det liv som finns kvar på jorden. För det är just döden som ger vår livstid en djup och stor mening. Värdefulla blir de ord vi kan höra eller säga. De sista orden. De nära och kära vi kan hålla i handen. Kanske för sista gången. Solens ljus och gräsets grönska som vi kan njuta av med tacksamhet. Ett innerligt samtal, en bön till Gud, en god bok – allt detta får inför den annalkande döden ett mycket större värde än alla rikedomar och ägodelar.
Metropolit Amvrosij (Ryska Ortodoxa Kyrkan)