Många ateister försöker pressa ortodoxa med argumentet att om helvetet är en bestraffningsplats för de skyldiga, då är det dumt att tro på en god och kärleksfull Gud, eftersom en god och kärleksfull Gud inte skulle straffa och plåga någon oförståndig i all evighet.
Ja, här håller jag med fullständigt. Om helvetet var en bestraffningsplats, då vore det dumt att tro så. Men Gud skapade helvetet av kärlek. Hur går det ihop? Nu ska jag förklara.
Självklart så kan jag inte spela in en “rapport” från livet efter detta. Jag lever ju fortfarande, och att medvetet åka dit och tillbaka lite snabbt skulle inte funka. Därför tar jag upp den information som jag känner till.
Nu blir det lite dogmatisk teologi och teosofi, information som är på nivån av ett teologiskt seminarium. Därför kan den vara obekant för många läsare, om de inte har hört en präst beröra dessa ämnen i en predikan.
Allt börjar med satan. Enligt Skrifterna vet vi att den före detta ärkeängeln, som vi känner under namnet Lucifer (latin: Lucis – ljus, Ferro – att bära, alltså “ljusets bärare”), var driven av avundsjuka mot svaga, materiella människor, samt av högmod – att förklara sig själv lik Gud, och inte längre tjäna människor. De änglarna som var underordnade honom följde med honom.
Precis som i mänsklighetens historia, när människan missbrukade sin fria vilja och släppte in synd i sig själv för första gången, och ändrade sin själva natur. Adam och Evas frestelse var därmed en slags hämnd, så att även den mänskliga naturen skulle bli smittad av synd.
Men människan åt inte frukterna av kunskapens träd på gott och ont enbart av sin egen vilja, utan under påverkan av frestelsen att “I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är”. De hade möjligheten att genast omvända sig, men tyvärr gjorde de inte det, utan skylde ifrån sig: “Kvinnan som Du har givit mig…” och “Ormen bedrog mig”. Deras skuld var inte fullständig, och därför var den mänskliga naturen inte fullständigt besegrad.
Satan (hebreiska: Shatan – motståndare, förtalare) tog emot synd av sin egen vilja, och hans natur ändrades väldigt mycket. Så mycket, att Guds Nåd i sig blev en outhärdlig plåga för honom.
Nåd, om man ska uttrycka det grovt, är en sorts “energi” som fyller den skapade världen. Alla Herrens under och Guds handlingar i vårt liv sker med dess deltagande. Varje person som tog emot nattvarden för första gången i en medveten ålder minns dess verkan – en känsla av otrolig kärlek och glädje som lyser upp hela ens väsen.
Jag vet från min egen erfarenhet, och varje person som har upplevt nådens verkan på sig själva kan i sanning bekräfta – det är en oförglömlig upplevelse som inte går att jämföra med något annat.
Då så, om denna nåd är en glädjefull salighet för oss, och vad alla som älskar Gud kan förvänta sig i paradiset, så är denna samma nåd en plåga för djävulen (grekiska: avfälling). Förresten så är det just därför alla som är besatta behöver ta emot nattvarden så ofta som möjligt – för att försvaga och, om möjligt, till och med driva ut demonen.
Och av kärlek även till dessa fallna varelser skapades helvetet. Inte som en bestraffningsplats, utan som en plats som saknar nåd. Så att även dessa varelser, som är förvrängda av synd, skulle kunna överleva på något sätt.
Mediekulturen målar upp en bild av helvetet för oss som ett vulkaniskt underjordiskt utrymme där elden brinner, och där söta röda ölmagade demoner med klövar och horn sticker syndare med högafflar, medan de kokas i en kittel. Men så är det bara i tecknade serier för barn…
Mer vuxna illustrationer såsom Boschs målningar eller beskrivningar som vi finner i litteratur, visar oss skrämmande scener av tortyr, där demoner sofistikerat och outtröttligt plågar syndares kroppar i all evighet.
Men allt detta är bara jordiska fantasier om ämnet. Låt oss återvända till frågan om helvetet som en bestraffningsplats.
Först och främst bör man tänka på att kroppen inte kommer finnas kvar efter döden. Då blir det meningslöst att försöka koka en immateriell själ som saknar nervändar, och hänga upp den på en krok. Det finns ingen fysisk smärta där; i stället är plågorna existentiella och för det krävs inga demoniska bödlar.
Efter Adam och Evas syndafall förändrades vår natur, och dess nivå av nåd föll lägre än den ursprungliga paradisiska jorden. Det är just därför Herren förbannade jorden efter människans syndafall, så att den återigen skulle vara lägre i nåd än människan och fortsatte att tjäna dem: “Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt: ‘Du skall icke äta därav’, därför vare marken förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar” (1 Mos 3:17).
Och nu befinner sig vår natur mitt emellan. Vi har fått hela vårt liv på oss för att komma närmare antingen paradiset eller helvetet – allt beror på vår fria vilja och hur vi väljer att använda den. Är det för bedrägeri, fördömande, sårande, vrede och annat ont? Eller är det för kärlek, barmhärtighet, bön, ömsesidig hjälp och annat gott?
Helvetet är alltså ingen bestraffningsplats, utan en plats för dem som upplever Guds nåd som en plåga. Hur skulle man kunna föreställa sig denna plåga…?
Föreställ dig att du har arbetat i smuts hela dagen, kanske i trädgården eller med reparationer. Din kropp och dina kläder är svettiga, smutsiga och luktar illa. Du äcklas av dig själv och vill bli ren så fort som möjligt.
Men plötsligt befinner du dig på en väns bröllop, som om du hade teleporterats dit. Alla runt omkring dig är rena och finklädda, borden är prydliga och täckta med vita dukar, allting runtomkring dig är vackert och väldoftande… förutom du.
Och låt mig gissa: Du skulle verkligen vilja stanna kvar och fira, men på grund av din smuts och din lukt skulle du helt enkelt fly därifrån. Fly därifrån med en bitter ånger över att du inte kan stanna kvar på firandet och att du inte passar in på festen.
Genom att måla en sådan bild kan vi lite svagt föreställa oss vad en plötsligt avliden syndare känner inför paradiset.
När en människa fyller sin själ med godhet och nåd då finner han glädje både i att besöka kyrkan och i att hjälpa sin nästa. En sådan person är kapabel till att ta emot Guds nåd. Om han däremot fyller sin själ med ondska är han inte längre kapabel att ta emot nåden. Att vistas i kyrkan blir en plåga för honom, och allt tal om Gud väcker irritation.
Bildligt talat kan Guds nåd föreställas som ett oändligt, stilla vattenfall, och människan som en kruka. Vänder man krukan mot strömmen så fylls den av vattnet, så att det till och med flödar över, och aldrig sinar, eftersom krukan befinner sig under flödet. Vänder man bort krukan från strömmen, så kommer bara ett par droppar att finnas kvar inuti, och hur mycket vattnet än slår mot den, fylls den inte – förrän krukan vänder sig tillbaka.
Om vi inte tar emot Gud in i vårt liv, om vi inte själva öppnar vårt hjärta och vår själ för Hans kärlek och inte tar emot Hans vilja för vårt liv, så kommer Han inte att frälsa oss med tvång.
Han är redo att ta emot oss och fylla oss – om vi själva vill det. Det är själva innebörden av fri vilja. Och vi måste själva avgöra hur vi väljer att använda den.
Vi kan antingen glömma det andliga och enbart bry oss om det materiella, som ändå kommer att tillfalla andra efter vi gått bort, eller så kan vi be och gå i kyrkan… i stället för att vänta på att bli burna dit.
Präst Aleksej Taah (Ryska Ortodoxa Kyrkan)