Det är intressant att så många människor med säkerhet säger sig känna Gud. Men om vi tar en titt på de heliga asketernas verk, ser vi att vägen till sann Gudskunskap är ganska lång.
Så här skriver den ärevördige eremiten Filemon: ”Tystnaden föder andlig bedrift, och den andliga bedriften föder tårar, ur tårarna föds fruktan, ur fruktan – ödmjukhet, ur ödmjukheten – insikt, ur insikten – kärlek, och kärleken gör själen frisk och fri från lidelser, och först då förstår en människa att han inte är långt från Gud.”
Någon kanske tycker att dessa ord är svåra eller tunga, men låt oss se närmare på saken: Hur formas egentligen goda band mellan människor?
Jag tar mig själv som exempel.
För att jag ska kunna lägga märke till de levande människorna omkring mig överhuvudtaget, måste jag först vänja mig vid att vara tyst. Mångordigheten är mycket fåfäng – den får mig att kretsa kring mig själv.
Först när jag slutar tala, märker jag att min nästa vill säga något. Att lyssna på någon ända till slutet – det är en stor bedrift.
När jag lyssnat klart, kan jag se hans smärta. Jag börjar känna medlidande och förebrår mig själv för att jag inte la märke till det tidigare.
Sedan kommer en fruktan. Inte panikartad eller destruktiv – utan den goda fruktan, den som uppstår när man fruktar att såra någon som redan burit mycket smärta.
Det leder till ödmjukhet – när man slutar tänka för högt om sig själv, när man inser hur komplicerat livet är, och hur svaga och skyddslösa vi egentligen är – särskilt i tider av prövning.
Därifrån kommer insikt – förståelsen att vi alla behöver enorm mildhet, ett leende, ömhet, och ett vänligt ord…
Och se – nu har den sanna kärleken till sin nästa funnit sin plats.
Om vi inte lär oss älska varandra, kommer Gudskunskap aldrig bli mer än ett vackert och komplicerat ord för oss…
Ärkepräst Pavel Ostrovsky (Ryska Ortodoxa Kyrkan)
https://t.me/pavelostrovski/11240