Nej! Det är inte möjligt att bli helt fri från någon lidelse så länge vi befinner oss i detta jordiska liv. Ärevördige Makarios den Store sade om sig själv: ”Än i dag, trots min höga ålder, bedriver jag andlig kamp, och alla hedrar mig; men för mig… orsakar otuktens ande mycket lidande.“
Aposteln Paulus sade om sig själv: ”Och för att jag icke skall förhäva mig på grund av mina övermåttan höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i mitt kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet, för att jag icke skall förhäva mig. Att denne måtte vika ifrån mig, därom har jag tre gånger bett till Herren. Men Herren har sagt till mig; ”Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.” Därför vill jag hellre med glädje berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och vila över mig…” (2 Kor 12:7-9).
Aposteln Jakob skrev om sig själv och de andra apostlarna: ”I många stycken fela vi ju alla…” (Jak 3:2).
Aposteln Johannes lär: ”Om vi säga att vi icke hava någon synd, så bedraga vi oss själva, och sanningen är icke i oss.” (1 Joh 1:8).
Med andra ord kommer vi alltid att förbli syndare som är utsatta för alla möjliga frestelser. Men i samma brev skriver aposteln Johannes: ”Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke skolen synda. Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig.” (1 Joh 2:1).
Vi måste alltså sträva efter rättfärdighet (genom att följa Guds Lag), men samtidigt inse att vi inte kan åstadkomma något av egen kraft. När vi vandrar den stig som är Guds Lags uppfyllelse, kommer vi oundvikligen att snubbla – och då kommer Guds förlåtande nåd oss till hjälp.
Det står skrivet: ”Så mån I nu veta, mena bröder, att genom Honom (Jesus Kristus) syndernas förlåtelse förkunnas för eder, och att i Honom var och en som tror bliver rättfärdig och friad ifrån allt det varifrån I icke under Moses’ lag kunden bliva friade.” (Apg 13:38-39).
Det är alltså inte lagen som rättfärdigar oss, utan Kristus. Låtom oss därför driva bort missmodets ande ur våra hjärtan och helt och hållet lägga vårt frälsningshopp på Kristus, vår Frälsare.
Men som vi läste tidigare kommer frestelserna inte att lämna oss förrän döden. Själva döden blir vår sista stora frestelse och prövning. Det sägs att när en människa dör, så passerar hela hans liv förbi framför hans ögon. Det är djävulen som påminner människan om alla hans oomvända synder, för att kasta själen i förtvivlan och fördärva den (just detta är den sista frestelsen). Här måste man stå emot den onde med fast tro, tro på kraften i Guds Sons Blod, genom vilket varje synd är besegrad. Själva döden måste vi ta emot som den sista stora botgöringen från Gud.
Ärkepräst Oleg Stenyaev (Ryska Ortodoxa Kyrkan)