Låt oss nu komma till själva bikten
Det finns en populär broschyr ”Att hjälpa den som ångrar sig” (eller ”Hjälp till de ångerfulla”, ”Hjälp till bikten”). Den är ett ganska gammalt verk, allt om sakramentet och synderna beskrivs där riktigt bra och detaljerat. Som ett exempel på en inledning av bikten står i broschyren följande ord:
”Jag, en stor syndare (namn), bekänner inför Gud och vår Frälsare Jesus Kristus och för Dig, fader, alla mina synder, alla mina onda gärningar, som jag har gjort i alla mitt livs dagar, och alla onda tankar som jag har tänkt ända till denna dag.”
Generellt sett, är orden bra, men det är tråkigt att höra hur en person, som tror att detta måste sägas, blir förvirrad och stammar när han från minnet mödosamt försöker säga den här frasen. Även om han inte stammar, låter den som en dikt på en matiné…
Emellertid måste bikten vara uppriktig. Man behöver inte memorera denna formel. Det är bättre att säga från djupet av hjärtat: “Herre, förbarma dig över mig, jag har syndat …” eller med andra ord, precis som du vill. Huvudsaken är att det inte är själlöst och mekaniskt memorerande, utan uppriktig.
Generellt sett uppstår problemet med bikten när den inte är uppriktig. Här är några exemplen från min praktik när jag inte kunde acceptera bikt och rådde dem som biktade sig att förbereda sig ordentligt. Den enda anledningen till att jag kan berätta om allt detta är att det inte blev några riktiga bikter (om jag accepterade en sådan nonsens bekännelse, skulle jag inte ens kunna berätta om den).
– Fader, jag är en syndare i allt!
– Jaså, även i mord och droger?
– Nej, hur kan du säga så! (eller Nej, vad pratar du om!)
– Då betyder det att du inte syndat i allt. Förbered dig ordentligt och kom tilll bikt igen.
– Jag har inte dödat någon, jag stjäl inte … Det finns inga synder i mig!
– Verkligen inte! Nåväl, välsigna mig som är en stor syndare! (efteråt blev det ett förklarade samtal om bikten)
– Generellt sett är jag en bra person, jag är uppskattad och respekterad, jag har olika utmärkelser och certifikat …
(det blev ett samtal om synder och bikt)
– Min granne är ett fyllo! Han gjorde mig galen! Han …
(här börjar berättelsen vilken jag avbryter)
– Det går inte att förlåta din grannes synder genom dig, låt honom komma själv och bikta sig. Berätta för mig om dina egna synder.
Om ångerfull gråt
I andlig litteratur finns ett påstående att ångern för synder måste vara fullständig. Den riktiga bikten händer när människa gråter. Det finns ingen tvekan om det … i fall hennes tårar är äkta (sanna).
Men tyvärr, det finns människor som har lärt sig att få sig själva att gråta. Jag vet inte hur de gör det, men jag hörde att professionella skådespelare kan göra det. Jag såg hur en man som stod och log med sina nära och kära, men när han kom upp för att bikta sig – började han att snyfta, han snyftade och snyftade och tårarna rann längs hans kinder … När han blev färdig med bikten – log han igen. Det var som om han vred på en känsloknapp! I sådana fall vill jag alltid fråga: vem försöker du lura? Dig själv, mig eller Gud?
Generellt sett, om tårarna inte rinner, finns det inget behov av det. Det är tillräckligt att helt ärligt ångra de synder som begåtts. Det är omöjligt att uppriktigt gråta varje gång när man biktar sig, att fälla tårar bara för att ”så det ska vara” är självbedrägeri och hyckleri.
Att tona ner synder
Ett annat problem uppstår när man försöker att på något sätt jämna ut eller tona ned sina synder.
I många år, av rädsla för fördömelse, kunde vissa människor inte bekänna intima synder, särskilt onani, i bikt. Antingen försöker de kalla det inkontinens, eller handlag, eller viskar de så att ingenting hörs. Problemet med detta är att man inte förstår meningen med bikt: prästen kan inte vara advokat om han inte hör erkännandet. Dessutom helt sannolikt kommer prästen inte bli överraskad av era synder. De är lika, plus eller minus, hos alla. Så gäller det för alla. Inklusive detta ökända handjobb. Vissa syndar lite mer, andra lite mindre, men alla har den här synden till ålderdomen. Allihop – från alla förbipasserande och folk på bussen till de seriösa killarna på tv, även om inte alla erkänner det.
Därför finns det ingen anledning att förstöra din bikt med falsk skam och tysta ner dina synder. Men det är inte heller värt att prata högt om synder, andra människor behöver inte veta någon annans bekännelse, en hemlighet är en hemlighet och att avlyssna någon annans bikt är en synd.
Detaljer och berättelser
Det måste finnas en gyllene medelväg överallt. Tidigare pratade vi om hur man förringar och tystar ner sina synder, nu är det värt att prata om motsatsen. Under bikt behöver man namnge själva synden och man kan också göra en kort introspektion men gå inte in för mycket i detalj.
Till exempel, du säger i bikt: “Jag fördömde min granne för att hon…” och fortsätter med en berättelse där även en lyssnande präst ofrivilligt kommer att fördöma denna granne. Även om grannen verkligen hade fel, kommer du att leda prästen in i fördömelsens synd. Det visar sig att du inte har rensat dig själv, utan du har också dragit in en annan person i denna synd. Det är bättre att bara säga: ”jag fördömde”. Detta är din synd, men vem, när och hur du fördömde är inte så viktigt.
Ett liknande problem kan uppstå när man berätter hela historier istället för att namnge 1-2 synder. Som ett exempel kan jag berätta om en påhittad situation: under bikt säger en kvinna: “På 50-talet arbetade jag på en skördetröska på en statlig gård, där jobbade Sasha, en traktorförare. Han var en glad kille, han spelade vackert dragspel och folk bjöd alltid in honom på helgdagar. Vi umgicks inte med varann, fastän helt klart gillade han mig, men alla tjejer var galna i honom…” Den här historien slutar med att han stjäl ett par flaskor vodka, och hon gömde dem på sitt ställe.
Sådan berättelse är ingen bikt, snarare en memoarbok. Likadana historier brukar jag alltid klippa av.
Varför behöver vi ett ljus?
Egentligen behöver vi inte. Nu talar jag om de ljusen som vissa människor tar med sig till bikten och placerar bredvid evangeliet. Detta ljus kan betyda två saker.
Först och främst är det en uppoffring. Så har det varit sedan urminnes tider: när man ber om något och efteråt tackar Gud för en uppfylld begäran, kommer människor med ett offer till Gud i templet. Oftast är det ett ljus, mer sällan är det vin eller rökelse, ibland ger de pengar direkt till prästen med en begäran om bön.
En dag, när jag fortfarande tjänstgjorde som diakon i stadens katedral, kom två armeniska bröder och tog med sig1 ett dekorativt guldmynt på ett stativ till templet. De förklarade att Gud hade uppfyllt deras bön och de gav ett sådant offer till tolv tempel. De gav detta mynt till mig, men eftersom jag bara var diakon, bestämde jag mig att ge myntet till rektorn, och det1 stod länge i hans garderob på kontoret.
Den andra betydelsen av ljuset är ett sätt att räkna människor. Om det finns många bekännare, så kan man av antalet ljus veta ungefär till hur många kommunikanter de heliga gåvorna ska delas (så, om du vill ta emot nattvarden med en större del av gåvorna och ha färre människor omkring dig, gå och bikta dig i små, impopulära kyrkor).
Det finns inga obligatoriska regler angående ljus, bikten kommer att accepteras oavsett ljus.
Tänk om jag inte gillar prästen?
Prästen är bara en människa. I lydnad till Gud har han makten att förlåta synder, men han är bara en människa. Som de säger, läkare kan också bli sjuka. Alla människor har sina ambitioner och passioner, alla har sitt eget temperament och karaktär. Och det är bra att alla präster är olika. Någon behöver en präst som är mjuk och barmhärtig, någon behöver den som är strikt och seriöst, någon vill samtala med den som kommer in i själen och avslöjar samvetet.
Det finns många tempel och så är det med präster. Försök att bikta dig inför olika präster och hitta en som passar bäst.
Lista över synder
Vissa kommer till bikt och säger från minnet vad som ligger på deras samvete. Men det finns också en praxis att människor, för att inte glömma sina synder, skriver ner dem på ett papper. Det finns olika broschyrer om detta, till exempel den ovan nämnda “Att hjälpa den som ångrar sig”. Detta kan underlätta bikten för många och det är bra. Efter bekännelse bör ett sådant papper brännas så att ingen av misstag begår synd genom att läsa en annans bekännelse.
Präst Aleksej Taah (Ryska Ortodoxa Kyrkan)
https://dzen.ru/a/YNFdXkgXAmNtaMfO