Idag skulle jag vilja fortsätta att reflektera över den utmärkta boken Stegen av Johannes Klimakos: “Saktmod är själens orubbliga tillstånd som förblir detsamma i både vanära och ära”. Det vill säga ett sådant sinnestillstånd som bevarar frid och lugn både när man blir kritiserad och när man blir berömd, utan att ryckas med av uppfattningen om sig själv.
Följande citat av Johannes Klimakos tycker jag särskilt om, eftersom det ger en direkt vägledning om hur man hanterar vrede:
– Begynnelsen av vredesfrihet, det vill säga seger över vreden, är läpparnas tystnad när hjärtat är fyllt av oro.
Till exempel, om en person vill besegra vreden och förvärva saktmod gör det till en regel att inte uttrycka sina tankar och arga känslor när hjärtat sjuder, utan på alla sätt hålla sina läppar förseglade – då blir det början på segern över vreden.
– Mittpunkten, fortsätter den helige, är tankarnas tystnad när själen drabbas av lätt oro. Slutet är en orubblig stillhet även under stormen av orenhetens vindar.
Det är dit vi måste sträva. Även om en människa befinner sig mitt i stormen av orena vindar (förödmjukelse, fiendskap, tillrättavisningar), måste hon inom sig bevara hjärtats orubbliga stillhet.
– Det bör inte vara fördolt för oss, o kära bröder, att de listiga demonerna ibland drar sig tillbaka från oss när vi är i vrede, med avsikt att vi ska försumma att strida mot de stora passionerna… Somliga säger till sitt försvar: Jag är kanske häftig, men det går snabbt över.
Ser ni demonernas list? De sticker till en människa, och hon brusar upp och säger en massa elaka ord. Sedan börjar hon trösta sig själv: “Men jag lugnade ju ner mig, jag älskar ju ändå alla, jag blev ju sedan försonad.”
På så sätt rättfärdigar hon denna last som något obetydligt. Men i själva verket är det en demonisk fälla. Om en människa fortsätter att trösta sig på detta sätt, kommer hon att göra denna passion obotlig.
– Likt en hård och kantig sten som genom att stötas och slipas mot andra stenar förlorar sin kantighet och blir rundad, så är det också med en människa som är hetlevrad och envis. Genom att umgås med andra som är lika hårda, får hon antingen genom tålamod läka sitt inre sår, eller så drar hon sig tillbaka och kommer därmed till insikt om sin egen svaghet, som avslöjas för henne likt i en spegel genom hennes fega flykt.
Gud placerar var och en av oss i de omständigheter som är mest optimala för vår frälsning. Om vi plötsligt märker att vi befinner oss i en situation präglad av elakhet, fiendskap och skarpa ord, betyder det att Gud ser en nytta i detta. Det betyder att Han vill att de vassa kanter inom oss, som skaver och sårar oss, ska slipas ner genom mötet med likasinnade. Och så snart en människa rättar sig, leds hon bort ur detta sinnestillstånd.
Men om hon flyr, då är detta en manifestation av feghet.
Det händer att vi går därifrån, men efteråt fortsätter vi att “slåss i luften” – “Jag borde ha sagt det, jag borde ha svarat så.” Irritationen tar sig uttryck i hur vi förhåller oss till andra människor och saker. Man kanske slår till något, sparkar på något. Och detta är ett tecken på det yttersta stadiet av vrede.
Ärkepräst Jevgenij Popitjenko (Ryska Ortodoxa Kyrkan)