Man ska aldrig säga till barnet att det är sämst, oavsett omständigheter. Däremot finns det situationer där man kan säga att barnet är bäst. Det kan hända att barnet hamnar i en djup depression, då måste han eller hon få höra det. Vem som framför budskapet spelar också stor roll – det bästa och mest rätta är att föräldrarna gör det. Det är mycket viktigt för ett barn att höra från föräldrarna att han eller hon är speciellt för dem. Jag har en stor familj, så jag har fått erfara det från mina barn.
Ibland kan barnet fråga: “Betyder jag något för dig i överhuvudtaget?” Trots att alla barn behandlas lika, blir lika pussade, lika kramade, får likvärdiga presenter, vill barnet få känna sig unikt. I en stor familj kan det finnas många bröder och systrar, men barnet ställer ändå frågan: “Är jag bara en av många, eller är jag något speciellt för dig?”
Alla människor vill höra att de är unika. Vi vill också höra det från Kristus. Det är avgörande för en människa att inte känna sig som en i mängden, som en anonym varelse i en uniform med ett nummer, på väg till himlen i ett opersonligt led. Människan behöver det inte. Människan behöver att Kristus ser henne och säger: “Jag har sett dig.” Precis som Herren sade till Natanael att han hade sett honom under fikonträdet.
När en människa hör de orden smälter hennes hjärta: “Du har sett mig, du känner mig, du har sett mina tårar och torkat bort dem! Du såg min smärta och min sorg – inte bara mänsklighetens gemensamma lidande, utan min personliga smärta! O, Herre, hur jag har sökt dig, kallat på dig och härdat ut för din skull. Det kanske inte var mycket jag uthärdade, men jag försökte, jag gjorde något.”
Alla längtar efter att höra från Gud: “Jag har sett dig, jag minns dig, och jag kommer aldrig att glömma dig, särskilt inte det du gjorde då…” Dessa ord betyder mycket för oss, och inte enbart för att beröms skull.
Enligt dogmatisk teologi verkar den Helige Ande genom att försegla varje individs relation med Gud på ett unikt sätt. I grova drag kan man säga att var och en som blir frälst, vet något om Gud som ingen annan vet. Varje människa har sin egen unika relation till Gud.
Om en hustru säger till sin man: “Du är den bäste mannen i världen, jag har aldrig känt en sådan som du”, kommer han inte att känna sig obekväm. Detta är överdrivet beröm, men alla tycker att det är passande.
Det finns tillfällen när ett barn verkligen vill höra enastående beröm som bekräftar dennes säregenhet. Man får aldrig säga “du är sämst, du är sämst av alla” till någon, särskilt inte till ett barn. Jag arbetade länge på en skola där en fysiklärare, Aleksandr Anatoljevitj, var mycket respekterad. Jag hade precis börjat arbeta på skolan när han berättade för mig att han hade en mycket svag elev en gång. När jag precis hade börjat på skolan berättade han för mig om en elev han hade haft på 80-talet, under Sovjettiden, som inte förstod något. En gång blev läraren riktigt upprörd och sa till honom: “Hur kan du vara så dum? Du är inte bra på någonting, hur kan du leva så här?” Många år senare, när tidigare elever samlades, träffade denna nu vuxne man sin gamla lärare. Han hade skaffat familj, jobb, pengar och bil. Han gick fram till Aleksandr Anatoljevitj och sa: “Jag kommer ihåg vad du sa till mig. Det gör fortfarande ont, och jag kommer att minnas det för resten av mitt liv.” Läraren bad honom om förlåtelse, och de försonades. Tänk! Den mannen hade burit på de orden i 20 år.
Tänk om en förälder säger: “Du är värdelös! Du är värst av alla! Jag vill inte se dig.”. Sådana ord får aldrig sägas under några omständigheter! Rent allmänt är det inget fel att berömma ett barn, men det måste göras med förstånd. Genom att ge beröm motiverar vi barnet, men det är också avgörande att berömmet kompletteras med konstruktiv kritik. Om föräldrarna först undviker och sedan inte kan göra en tillsägelse, växer barnet upp med komplex av perfektionism. Det blir en person som är van vid att alltid vara framgångsrik. Som regel händer detta ofta när det finns ett enda barn i familjen. Barnet förväntar sig alltid beröm. Först får han det av sina föräldrar, sedan på dagis och i skolan. Det är klart att detta inte kan fortsätta i en evighet, någon gång får människan kritik. Om ett barn är helt ovant vid kritik kommer det inte att kunna existera i ett normalt mänskligt samhälle, eftersom ingen tycker om en person som bara kan acceptera beröm.
Därför stöttar vi motivation och intresse med beröm. När ett barn kommer hem med en medalj är det viktigt att ge beröm. Visst, medaljen i sig kanske inte har något stort värde, det är ju bara en vanlig medalj, inte en olympisk. Men genom att berömma barnet visar vi att vi uppskattar det de gör. Barnet anstränger sig inte bara för sin egen skull, utan även för oss. Familjen är barnets närmaste krets, och han eller hon vill, precis som alla normala människor, få familjens uppskattning. Om familjen uppmärksammar framgångarna, blir barnet mer motiverat att fortsätta. Om familjen däremot är likgiltig, kommer barnet inte att ha tillräcklig motivation att anstränga sig bara för sin egen skull, eftersom barnet inte är tillräckligt vuxet för att förstå vikten av det.
Efter att ha berömt barnet är det viktigt att vi vid ett senare tillfälle säger något i stil med: “Det går inte så bra för dig i skolan just nu, låt oss arbeta för att förbättra det.” Om vi bara ger beröm utan att kunna ge konstruktiv kritik eller påpeka brister, riskerar vi att skapa en obalans. Men om vi berömmer vid rätt tillfälle, ger en tillsägelse när det behövs, och växlar mellan beröm och kritik på rätt sätt, då skapar vi en sund pedagogik.
Präst Konstantin Korepanov (Ryska Ortodoxa Kyrkan)