Om varför Kristus tillrättavisade apostlarna och förebrår oss.
I dagens evangelieläsning har vi hört om hur Kristus uppenbarade sig för lärjungarna som väntade på hans uppståndelse och för de lärjungar som inte gjorde det. Först uppenbarade han sig för Maria Magdalena, sedan för de två lärjungar som var på väg till Lukas och Kleopas by, och sedan uppenbarade han sig för de elva lärjungarna i ett rum med låsta dörrar. “Och förebrå dem för deras misstro och hjärtats hårdhet”. Det vill säga, han tillrättavisade dem för bristande tro. Det verkar som om det inte finns något att förebrå dem för. Hur kunde de tro att den person som de såg död, som de själva la i graven, har återuppstått? Det är inte så lätt. Varför förebrår då Kristus dem? Det finns ytterligare ord som Han uttalar: “hjärtats hårdhet”. Sannerligen, om någon springer till dig och berättar den goda nyheten att den som du trodde var död lever, måste hjärtat ta ett skutt. Även om du kanske inte trodde det meddetsamma, måste ditt hjärta bli rört av glädje, det måste stå i lågor av lycka. Du måste gå, leta, undersöka, för någonstans sågs han vid liv. Apostlarna är dock fortfarande kvar i det här rummet. Människor kommer till dem igen och säger att de har sett Honom. Nu måste hjärtat definitivt brinna av glädje av tanken på att det möjligen är sant. De borde springa, gå någonstans, göra något. De kan ju inte sitta och vänta efter att de fått höra att deras Älskade Mästare har återuppstått. Då försvinner glädjen.
Det är naturligtvis inte svårt för oss människor att förstå den förtvivlan, detta nedstämda tillstånd, när de har upplevt en älskad lärares död, när de tycker att det ser ut som att ondskan triumferar. Denna vetskap om ondskans seger gör det svårt att få ett hjärta att fladdra till omedelbart men eftersom Kristus förebrådde dem, betyder det att de verkligen hade fel.
Det betyder att de som såg Petrus gå på vattnet, de som såg underverk med de dödas uppståndelse, de som såg de blinda bli helade, de som såg många, många helandemirakel, de som såg vad Kristus gjorde, borde inte ha tänkt på ondskans seger, utan trott på triumf av Guds kärlek och på Hans makt. När allt kommer omkring är det just förtröstan på Gud som utmärker sannerligen troende människor. Oavsett hur ondskan härjar, oavsett hur döden rasar, är den troende övertygad om att Gud är livets herre, om att Han är livet självt, om att Han utgjuter godhet över allting, och om att Han kommer att segra ändå. Ondskan kan inte segra i världen, styrd av Guds försyn. Troende bör alltid komma ihåg lärdomen om Petrus som gick på vattnet. Havet, stormen, orkanen kan inte göra dig illa om du ser bara din Herre men om du ser en storm drunknar du i den. Av denna lärdom borde apostlarna förstå att även om de såg sin Gud blivit korsfäst, måste de tro på att Han vet vad Han gör. Kristus varnade dessutom dem för att detta skulle hända, och att han visste hur slutet skulle bli.
Meningen var att deras hjärtan skulle brinna, om inte av förståelse, så av glädje. Det gjorde de inte och för detta förebrådde Kristus dem. Vi lär oss av den här berättelsen att vi alltid måste tro på Kristus, som genom sin uppståndelse har segrat över allt ont, över döden och över sjukdomen. Världen styrs av Gud och det finns inga tillfälligheter, i synnerhet inga dåliga sådana, i livet. Kristus kommer att segra den dag då Han kommer för att döma levande och döda. Alla, även de som lider, även de som dör, kommer att få en belöning för sin tro, sitt lidande och sitt tålamod. Hans slutliga seger kommer att innebära att sorg och smärta inte var tillfälligheter, utan ledde människan till livets triumf. Vi måste också ställa frågan till oss själva:” Granska vårt hjärta, gläder det sig inne i oss? När vi hör kyrkoklockorna ringa, när det är söndagen och vi ska gå till kyrkan, när fastan börjar och vi vet att om 40 dagar är det Jul och vi ska fira Frälsarens födelse, reagerar vårt hjärta då med glädje? Har det tagit ett skutt?” Om inte-förebrår Kristus oss för hårdhet i hjärtat. Avsaknad av glädje över livet, klockringningen, predikan, Guds Ord, gudstjänsten, fastan, festen, vittnar om att det antingen finns mycket, mycket lite kärlek till Gud i våra hjärtan eller till och med ingen alls.
För att denna kärlek ska kunna tändas måste vi lära oss att se Guds försyn i livet. Vi måste öppna våra hjärtan för honom och inte tillåta att ondskan, förtvivlan, sorgen och lidandet förstör den tro som Herren i sin kärlek gav oss, vi måste se till att växa i vår tro genom att be, genom att delta i Nattvarden, genom att hämta kraft i Guds ord för att Kristus ska segra över döden inom oss. Amen
Präst Konstantin Korepanov (Ryska Ortodoxa Kyrkan)