När en person börjar hålla tillbaka sig själv och avstå från att göra det som är ont, och sedan börjar lyda Gud för att lägga undan sin egen vilja och sina personliga begär, påbörjar han det som kallas omvändelse.
Det handlar inte om den ånger vi ofta uttrycker, såsom: “Åh, Herre, förlåt mig, jag drack igen, rökte, åt för mycket, såg på en serie eller sårade någon.” Sådana saker är oväsentliga och har inget att göra med vare sig bikt eller omvändelse.
Omvändelse innebär istället att säga: “Jag vill inte längre göra ont mot andra, jag väljer att avstå från det, och från och med nu kommer jag att lyda dig, Herre.”
Det är just detta som är omvändelse – en förändring av livsstil, en förändring av sinnet.
Att följa Guds vilja och avstå från att skada andra – det är sann omvändelse, något varje människa är kallad till. Det innebär att omforma sig själv, upphöra med det onda, avsäga sig ondskan och i lydnad leva efter Guds vilja.
Omvändelse handlar inte om att räkna upp sina synder eller analysera sina laster, utan om en verklig förändring av livet, en förändring av riktningen i sin vandring. Tidigare levde vi efter vår egen vilja, men nu säger vi: “Herre, jag vänder mig till dig, och därför gör jag det du vill och kommer inte längre göra det som är ont.
Omvändelse är inte ens en känsla, det är en särskild form av handling som syftar till att förändra sig själv. Omvändelse är en viljehandling: “Jag kommer aldrig mer att våga göra det som är ont, jag kommer inte att göra det, punkt slut.”. Det är i just detta ögonblick som omvändelsen börjar – inte bara en ånger över det förflutna, utan en fast beslutsamhet att vända sig bort från det onda och istället leva enligt Guds vilja.
Präst Konstantin Korepanov (Ryska Ortodoxa Kyrkan)