Fjodor Dostojevskij (Gyllene citat) BRÖDERNA KARAMASOV (1879 – 1880)

Allt som är uppriktigt och skönt, är ständigt fullt av allförlåtelse…
. . .
Med osanning kan man komma tvärsigenom världen, men inte tillbaka.
. . .
För att kunna omdana världen till något nytt måste människorna själva psykiskt slå in på en annan väg. Inget brödraskap kan uppstå förrän var och en verkligen har blivit den andres bror. Ingen vetenskap och ingen materiell vinning skall någonsin kunna lära människorna att fördela sin egendom och sina rättigheter utan att kränka varandra. Ständigt skall var och en få för litet, ständigt kommer de att knota, avundas varandra och förgöra varandra.
. . .
Var inte rädd, frukta intet ·och ängslas inte. Om endast ångern finnes levande hos dig, skall Gud förlåta dig allt. Ty det finns inte det kan inte finnas en sådan synd på hela jorden att inte Gud skulle kunna förlåta den syndare, som verkligen ångrar sig. Och en människa kan inte begå en så svår synd att den skulle kunna uttömma Guds oändliga kärlek. Eller finns det månne en sådan synd att den överträffar Guds kärlek? Bekymra dig därför bara om ångern, om en beständig ånger, men förjaga all fruktan. Tro mig, Gud älskar dig så högt som du inte ens kan tänka dig, han älskar dig med din synd och i din synd. Och över en syndare, som ångrar sig, är det större glädje i himmelriket än över tio rättfärdiga, står det skrivet. Gå och frukta inte mer. Harmas inte på människorna och vredgas inte över förolämpningar. Förlåt den döde i ditt hjärta alla oförrätter och försona dig uppriktigt med honom. Om du har ånger så har du kärlek, men älskar du så är du Guds barn.
. . .
Huvudsaken är att ni inte ljuger för er själv. Den som ljuger för sig själv och lyssnar till sin egen lögn, kommer till sist därhän att han inte kan upptäcka någon sanning vare sig hos sig själv eller sin omgivning, och han slutar sålunda med att missakta både sig själv och andra. Men den som inte hyser aktning för någon, upphör också att hysa kärlek; för att sedan få sysselsättning och förströelse hänger han sig åt lidelser och råa njutningar och blir till sist fullkomligt djurisk i sina laster – allt detta emedan han ständigt ljuger för sig själv och sina medmänniskor. Den som ljuger för sig själv har också lättare än andra att känna sig förorättad. Ty att vara förorättad kan ibland vara mycket angenämt, eller hur? Och ändå vet denna människa mycket väl att ingen har förorättat henne utan att hon själv har uttänkt och ljugit ihop förolämpningen för effektens skull, att hon själv har förstorat den, hängt upp sig på ett ord och gjort ett berg av en ärta – allt detta vet hon mycket väl och ändå njuter hon av att känna sig förorättad, hon betraktar det som ett stort nöje och råkar därigenom i verklig fiendskap med människorna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *